Snälla Sverige, vart är vi på väg? Vi lever i ett land som i flera hundra år undvikit krig, som väljer att vara neutrala och inte ta parti för något. Vi väljer att vara med i EU men står utanför EMU, vi stödjer FN men inte Nato, däremot använder vi oss gärna av Nato när det behövs. Vi är ett land som gärna lägger oss under radarn, vi ägnar oss åt ett små interna krig i vår egen kokong. Vi vill gärna lösa världens miljöproblem här i Sverige, vi inför vägtullar, ökar bensinpriset, inför högre trafikskatter samtidigt som vi avskaffar miljöbilsrabatten. Vi för hårdföra debatter om barnfattigdom, vi skriker på twitter om att Loa Falkman skämtar med Petra Marklund och vi blir ständigt kränkta för minsta lilla. Herregud, om man som vit medelålders man tycker och tänker, då ska man genast knipa käft, vi har absolut ingen aning om hur det är i detta vedervärdiga land, vi är bara en samling förtryckare som gör vad som helst för att skaffa oss fördelar i samhället.
Varje dag jag går till jobbet passerar jag säkert 20 tiggare på vägen. Jag tror inte att jag under mina 2 år mer än nån enstaka gång sett en människa skänka en endaste krona till någon av dessa tiggare! På sociala medier förs det ett enormt liv om dessa tiggare men var är alla riddare i verkligheten? Läser man i media eller på twitter så skänker varenda människa pengar till tiggare. Alla kan vi sitta i sociala medier och tycka så vansinnigt mycket om både det ena och det andra, men ställ dig själv frågan – Vad gör just DU för att bekämpa fattigdom?
Sverige har blivit TYCKARNAS land, vi tycker om i stort sett allt! Vi har åsikter om vitt och brett, men fakta det orkar vi inte ta till oss. Några snabba knapptryckningar, en tweet, ett Fb inlägg eller en ledarspalt i någon av medierna. Det ska vara PK, alla ska springa i samma hjulspår och vi slåss om att vara mest rätt i våra tyckanden. När jag växte upp pratade man om ”Mycket snack och lite verkstad”, undrar om det begreppet finns idag? Att agera är så mycket mer värt i mina ögon. Då menar jag inte att agera MOT något, utan att faktiskt agera FÖR något. Det innebär att man gör något fysiskt för att hjälpa andra människor, oavsett om man får något tillbaka. Vem som helst kan sitta på sin kammare med en mobiltelefon och skriva om hur förjävligt allt är, men det är inte vem som helst som beger sig ut på gatan en sen kväll i ösregn för att leverera nybakt bröd och lite frukt till en behövande.
Jag tycker att vi är bortskämda i Sverige! De allra flesta av oss har växt upp med tak över huvudet, vi har fått möjligheten att gå i skolan och skaffa oss en utbildning. Vi har dessutom haft mat på bordet, husläkare och t.o.m en fluortant som gav oss möjligheten att sköta våra tänder när vi gick i skolan. Vi har förskola, grundskola, gymnasium och högskola/universitet, valet om hur vi vill ha vår framtid är vårt eget. Vi har en fungerande arbetsmarknad, A-kassa, fackförbund och andra skyddsnät för de som inte kommer ut på arbetsmarknaden, vi har ett bra uppbyggt samhälle där dessutom sjukvården är i stort sett fri. Vi lever i samhälle med skyddssystem, som tar hand om de allra flesta människor.
Att bygga upp ett samhälle med trygghetssystem, sjukvård, skola och pension bygger på att vi alla bidrar. ALLA vi måste gemensamt skjuta till pengar, både privatpersoner och företag måste solidariskt skjuta in pengar för att detta välfärdssystem ska hålla. Det är absolut inget självspelande piano, det kräver många miljoner människor och företags insatser för att hålla ihop det här som vi under hundra år byggt upp. Ju fler som jobbar, desto mer pengar till staten att fördela. Det är en ganska enkel ekvation, fler timmar och år, ger sammantaget mer pengar att fördela till alla. Vi blir dessutom drygt 50.000 fler personer i Sverige varje år, vilket innebär fler personer att fördela pengar till. Utifrån det måste vi helt enkelt kämpa stenhårt för att öka vår tillväxt, utan den så spricker kalkylen. Blir vi färre som bidrar, då kommer våra system snart krackelera, det är fakta.
En sak jag också reagerat över är att några partier går till val på förkortad arbetstid. Man vill införa 6 timmars arbetsdag. 2014 jobbar vi 249 dagar av årets 365 dagar, det innebär att vi totalt kommer vara lediga drygt 120 dagar, det motsvarar 4 månader! Av dessa 249 dagar tillbringar vi 8 tim om dagen på jobbet, resterande 16 timmar kan vi välja att göra vad vi vill. Det är alltså 8760 timmar på ett år och av dessa jobbar vi 1992 timmar, resterande 6768 timmar är vi lediga. Vi jobbar alltså 23 % av tiden och är lediga 77 % av tiden. Kom inte och säg att vi inte har det förbannat bra i Sverige! Vi jobbar 23 % av tiden med full lön. Å nu vill vi alltså minska det, för att vi inte ska bli utbrända…? 6 timmars arbetsdag ska alltså minska risken för att vi ska bli utbrända. Jag tror inte gemene man blir utbränd av enbart jobbet, det är en kombination av allt. Jag skulle dessutom vilja dra det till att vi blir utbrända pga att vi har för mycket tid att grubbla, psyket är vår enskilt största bov. Under en period på 90-talet var jag arbetslös, aldrig har jag mått sämre än jag gjorde då. Ingen behövde mig, jag hade inga tider, inga regler eller någon annan som behövde mig. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att inte känna mig behövd, jag tror varenda människa mår skit av att inte känna sig behövd. Att hitta sin partner på jobbet är det absolut vanligaste, det är också väldigt vanligt att ens jobbarkompisar blir ens privata vänner. Hur många av oss är 100 % effektiva varje enskild minut på jobbet? Vi fikar, snackar, skrattar och bygger relationer med varandra, det är en del av arbetslivet.
Vi lever i världens mest ensamma land, 50 % av hushållen i Stockholm är ensamhushåll. Vi är världens mest singeltäta land per capita. För många blir jobbet ens livboj, där känner man tillhörighet, man får social stimulans och förhoppningsvis nya vänner. Dessutom lär man sig saker, man utvecklas och det gör dessutom att man kan betala mat och räkningar. Det är ingen slump att majoriteten av självmord sker under högtider som jul eller midsommar, ensamheten är för många väldigt tärande. Detta är något som inte ens lyfts upp i debatten om mindre jobb och mer fritid. Vem tänker på alla människor som bygger upp sin tillhörighet och identitet via jobbet?
Vägen framåt är inte att skapa mer fritid, vägen framåt är att skapa tillväxt. MP brukar prata om ”gröna jobb”, det låter fint men jag undrar vad det egentligen är? Vi måste skapa jobb, vare sig mer eller mindre! Det handlar inte om att se ner på några jobb, alla jobb behövs. Allt som skapar vita jobb är positivt, det ger både skatteintäkter och självkänsla. Att kunna säga ”jag ska gå till jobbet” skulle betyda väldigt mycket för många människor. Då är inget jobb fel, även om vissa politiker hävdar att vissa jobb är lägre stående. Livet är unikt för varje människa, en del prioriterar fritiden före jobbet, men för att kunna ha den lyxen krävs det att man jobbar. Sen kanske inte jobbet behöver vara det som förverkligar ens liv. För andra människor är jobbet ett kvitto på hur framgångsrik man är, det bygger självkänslan. Titeln på visitkortet är livsviktig för en del människor, jag har själv suttit och diskuterat med ett antal personer om vad det ska stå på deras visitkort.
Vi står inför ett val, det är upp till oss vad som är viktigt. För mig handlar det om konsekvens och handling, allt vi gör skapar en effekt. Att göra en mer djuplodande analys bör ligga i varje persons intresse, jag skulle tom hävda ansvar. Att som F! kliva in på arenan utan att ha en endaste finansiering är inte seriöst, inte heller SD som skyller allt på invandringen. Vi lever i värld där många länder befinner sig i krig, vilket gör att vi som land måste tänka större och se människorna, vi måste hjälpa till. Däremot ska vi också ta ansvar, vi måste aktivt söka lösningar för att alla som kommer hit ska få det drägligt. Vi måste också kunna ställa krav, att komma in i samhället kräver att man kan kommunicera och för det behövs språklig förståelse, oavsett här eller någon annanstans. Man ska aldrig underkatta värdet av snacket vid fikabordet, för att kunna deltaga i det krävs det att man förstår. Precis likadant är det med människors lika värde, kvinnor är inte mer värda än män, vi är precis lika värda! Att starta ett parti bara för ett kön är i min värld diskriminering, det handlar om människor, oavsett kön, nationalitet, hudfärg eller kultur. Vi är och kommer alltid förbli individer, med skilda krav och förväntningar på livet. Man kan inte dra alla kvinnor över en kam, inte heller alla män eller människor som flyttar hit. Kommer man hit från Iran, Polen eller Syrien har man garanterat olika erfarenheter och kunskaper. Alla människor har sin resa, sin historia, vi är inte homogena grupper, bara för att vi råkar vara ett kön eller ha en annan bakgrund.
Näe, kom igen nu Sverige, låt oss alla börja tänka efter lite. Låt oss vara öppna, vara snällare med varann, hjälpa varann och faktiskt se till att skapa ett bättre samhälle där vi kan samsas åt. Ingen tjänar på hat, bråk, orättvisa eller gnäll, det skapar inte harmoni nånstans. Låt oss utgå från hur det ser ut idag och sen hjälpas åt att göra det bättre. Vi behöver lösningar, inte mer gnäll, vi behöver se framåt. Det kommer att vara kämpigt ändå, men är vi fler som hjälps åt blir det garanterat bättre. Än så länge har vi möjligheten, men det krävs att vi blir fler som springer samma lopp!
