Blir 2015 året som förändrar dig till att bli – Ditt nästa jag?

On 6 januari, 2015, in Personlig utveckling, by stefan
0

Ett nytt år har börjat, ett år med nya förhoppningar, mål och förväntningar. Det är alltid med en viss spänning man tar sig an ett nytt år. Det känns lite grann som att börja om på nytt, nu får man en ny chans. Det är efter ett årsskifte som många bland annat börjar fundera på ett nytt jobb. Jag har redan fått ett par samtal från personer som funderar på att röra på sig och som frågat vad de bör tänka på. Det är nu när energin är pånyttfödd, när batterierna förhoppningsvis är påfyllda och vi har färska löften att ta bejaka som det ska hända! Det är nu – Ditt nästa jag ska inträffa. Det är faktiskt det som namnet Next u symboliserar. Varumärket syftar till att tänka i termen att vi alla har ett nästa jag, att vi alla kan förändra våra liv och nå dit vi vill, förutsatt att vi vill. Next u, you make the difference  – Det är Du som gör skillnaden.

Jag har alltid tyckt att man som individ gör skillnaden i sitt eget liv, ingen annan kan fatta besluten åt dig. Vi har alla eget ansvar för vad vi vill göra med våra liv. Oavsett hur man växt upp, vilken bakgrund man har så är det upp till varje individ att skapa sig den tillvaro man vill ha. Varje människa har sina egna preferenser för vad som är framgångsrikt, vi har alla våra egna mål att sträva efter. Det finns inget facit, det är det som är det fina med livet, det finns bara en inre tillfredsställelse. Visst är det lätt att man kikar på människor runt om kring och tycker att deras liv verkar så bra och inte blir det bättre med sociala medier där många verkar ha det så fantastiskt. Men faktum kvarstår, vill man förändra sitt liv så är det möjligt. Det kommer inte att ske snabbt, det kommer att ta sin tid. Man måste vara beredd på uppoffringar, på att förändra gamla vanor, att fatta obekväma beslut, men i slutänden tycker nog de flesta att det var värt det. Man brukar prata om talanger, men ingen talang har blivit det utan uppoffring, det ligger ofta oerhört mycket jobb bakom varje framgång. Det är lätt att titta avundsjukt på någon och tycka att den personen har haft mycket gratis, men ingenting är gratis. Visst har vi alla olika förutsättningar, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, men det finns så oerhört många exempel på människor som lyckats trots att de haft allting emot sig. Det handlar om inställning – vill man så kan man!

Häromdagen var jag på gymmet, då passade jag på att fråga tjejen i receptionen hur det såg ut nu efter nyår. Hon sa att det var galet och att det alltid var så efter nyår. Den största utmaningen enligt henne var att få folk att orka förändra, att fortsätta vecka ut och vecka in. När vardagen har kommit tillbaka, när motivationen tryter och resultaten inte blir som man hoppats då blir det lätt att man ger upp. Besvikelsen att inte all träning ger den effekt man hade hoppats gör att många faller in i vardagslunken igen och ett missat träningspass följs av ytterligare ett och vips så har man lagt det på is. Vi är byggda med ett väldigt starkt behov av belöning, vår hjärna är konstruerad med ett belöningssystem där dopaminet som utsöndras skänker oss en tillfredsställande känsla. Om vi inte belönar våra prestationer, kommer vi successivt att tappa gnistan att nå det mål vi satt upp. Utifrån det är det viktigt att sätta upp mål, både små delmål och ett större mål. Vi ska se till att ge oss själva belöning när vi når ett delmål och vi ska sätta upp en tidsplan som är rimlig, som ger oss utrymme att lyckas nå vårt mål utan att behöva försaka allt för mycket.

Om målet är att byta jobb under året, ska man se till att ge sig själv bra förutsättningar för att lyckas. En bra start är att ta reda på vad man vill jobba med, är det ett speciellt företag eller bransch som lockar? För att kunna nå ett mål är det bra att det är tydligt och då funkar det inte bara med ”byta jobb” och sen tro att det kommer lösa sig. Man får rekognosera, fråga sina vänner och försöka läsa på om branscher och företag som ser intressanta ut. När man väl har fått lite koll på vad man vill göra, är det dags att sätta upp sitt mål och sen göra en plan för att ta sig dit. Det kanske är så att man siktar på en vis typ av roll på ett bolag men att den inte finns tillgänglig just nu, då kanske det första målet är att ta sig in på bolaget och sen successivt jobba mot den rollen. Det kan ta sin tid, ett mål kan lätt sträcka sig över flera år, det viktiga är att staka ut vägen dit, vad som behövs för att nå dit över tid. Man kanske behöver komplettera med en viss typ av utbildning, språk eller något annat. Under den resan får man se till att ge sig själv belöningar och tala om för sig själv att man gör rätt. Många gånger är det bra att jämföra med idrottens värld, titta bara på de personer som gör en OS satsning, då handlar det om 4 år, med en tydlig plan. Att vara kortsiktig är inte melodin för den som är tillräckligt sugen att nå fram till ett visst mål. Det viktiga är att inte glömma av att njuta av resan, trots allt handlar livet om att leva i nuet, inte i en framtid.

Eftersom jag sedan barnsben alltid trott på att allt är möjligt, måste jag själv leva som jag lär. Jag har satt upp mina mål och jag är långtifrån där, jag tvivlar ofta om jag gör rätt saker, om jag tar rätt beslut, om jag valt rätt osv. Min egen resa har varit allt annat än rak, det har varit ett ständigt kämpande från att jag var liten till idag. Givetvis önskar jag ibland att jag hade fattat andra beslut, att jag hade valt andra spår, men nu är det som det är. För mig handlar det om att se framåt, att inse att livet är orättvist men att förstå att den enda som kan göra skillnaden i mitt liv är jag själv. Jag har alltid haft ett extremt starkt rättvisepatos och det får jag kämpa mycket med. Jag har jobbat stenhårt med att acceptera att livet är orättvist och utifrån det försöka forma det som jag vill. Skulle jag inte accepterat det hade jag förmodligen blivit bitter, jag hade börjat skylla på min omgivning och blivit avundsjuk, vilket är något jag avskyr. Bitterhet är för mig den sämsta egenskapen som finns, ur bitterhet kommer inget gott. Bitterhet är som ett gift som sakta bryter ner en. Att se sig själv som ett offer kommer aldrig leda till något gott. Jag kan spåra en hel del av offermentalitet på främst twitter. Där finns ett antal som ständigt ser sig själv som offer, de enda som mår dåligt av det är dem själva.

Nu är året 6 dagar gammalt och allt ligger framför oss. Vi går mot ljusare tider, om några månader slår blommorna ut, vårsolen värmer oss igen och allt blir lite lättare. Kanske är detta året då du blir ”Ditt nästa jag” och gör skillnaden för ditt liv? Beslutet är helt ditt eget, resan kommer inte att bli enkel men den kan bli spännande! Jag skulle vilja avsluta med att citera de första 2 meningarna i ett gammal svenskt pojkband som heter Noice , ”Du lever bara en gång och den gången är nu. Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du”

 

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • • • •
 

Det tar lite tid att skapa en karriär – många unga behöver jobba lite på sitt tålamod.

On 23 september, 2014, in Personlig utveckling, by stefan
1

När jag växte upp var det ofta vuxna som sa till mig att jag måste ha tålamod. ”Rom byggdes inte på en dag” har jag hört mer än en gång och jag minns att jag ofta blev ganska frustrerad över de vuxna som inte förstod nåt. Idag när jag själv är vuxen, börjar jag förstå vad de menade, saker och ting tar tid, erfarenhet är något man lever sig till och jag borde faktiskt ha lyssnat lite mer noggrant ibland. Många gånger är det bra att ha lite tålamod, saker och ting tenderar att ta lite mer tid än vad man tror.

Vid ett 10-tal tillfällen under augusti/september har jag haft förmånen att träffa drygt 70 entreprenörer och chefer på frukost. På varje frukost har det varit några gemensamma nämnare som kommit upp, en av dessa har varit att yngre människor skulle behöva jobba på sitt tålamod. Många upplever att de yngre människorna som de har anställt, ganska ofta kliver in och vill snacka om sin utvecklingsplan, sitt nästa steg och hur de vill ha det på sitt jobb. Trots att de många gånger inte varit där längre än några månader. Många av dessa chefer är inte vana med den framfusigheten, vilket många gånger har resulterat i en krock, som tyvärr lett till att den yngre personen till valt att säga upp sig. Det här är olyckligt och jag tror att kommunikationen och förväntningarna är det som är boven i dramat.

Under en av dessa frukostar var det en av deltagarna som berättade hur de hade jobbat med detta. De hade tidigare haft väldigt stor personalomsättning i sin säljorganisation men nu hade de fått ordning på det. De hade nu ändrat sin strategi och valt att vara tydligare redan vid starten av sin rekrytering. De hade valt att satsa mer på oprövade kort som saknade branschkunskap, de hade också valt att satsa mycket på intern utbildning och på ”mjuka” belöningar. För att identifiera dessa ”mjuka” belöningar hade de pratat med de anställda på tidigt stadium och frågat vad de tyckte var viktigt, vad som motiverade dem och vilka förväntningar de hade på sitt jobb. Därefter hade de presenterat en plan där företaget visade vilka förväntningar man hade på dem, vilka belöningar man hade satt upp och vilka regler som gällde. Allt var tydligt och det fanns ett medbestämmande, vilket många hade uppskattat.

Med tanke på att majoriteten av svenska chefer ofta har passerat 35 år, blir lätt kommunikationen med den yngre generationen lite trubbig. Förväntningarna på varann är olika vilket i slutänden sällan brukar bli bra. Därför gillade jag det sättet som företaget ovan använde sig av för att skapa en bättre sammanhållning, uthållighet och därmed resultat. Min erfarenhet efter 8 år inom rekrytering och bemanning är liknande. Jag tycker mig gradvis se att tålamodet är något som successivt blivit sämre och man vill gärna göra karriär på kort tid. Ofta vill man nå drömjobbet direkt, utan att behöva börja nedifrån. De flesta av oss har börjat nånstans och jobbat oss uppåt, det är också det som skapat vår kunskapsbank, som så ofta behövs för att kunna hantera olika situationer.

Förra veckan var jag på ett möte med ledningsgruppen på Sälj & Marknadshögskolan. Där var 2 elever med som klassrepresentanter. Vi pratade lite om vad de ville göra och den ena tjejen sa att hon nog ville jobba inom marknad istället för sälj. Jag förstod henne, samtidigt pratade vi om konkurrensen på arbetsmarknaden i allmänhet och på marknad i synnerhet. På varje marknadsjobb brukar det komma hundratals ansökningar där många är väldigt kvalificerade, vilket gör det extremt svårt att nå hela vägen fram. Därför gav jag henne rådet att börja på sälj för att lära sig och sen söka sig vidare internt. Jag sa att hon kommer att få räkna med att göra ett antal år inom sälj innan hon kan söka sig vidare. Jag tror många skulle tjäna på att se ett jobb lite mer långsiktigt, att börja nånstans på ett bolag, se till att över tid visa resultat och på så vis bygga sig ett eget varumärke. Livet är inget 100 meters lopp utan det handlar om att springa marathon, det gäller att vara uthållig och leverera över tid. En karriär tar tid att bygga, eller som man brukade säga till mig när jag växte upp ”Rom byggdes inte på en dag”.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • • •
 

Vi svenskar är förbannat bortskämda – Det är mycket tyckande och lite fakta!

On 26 juni, 2014, in Personlig utveckling, by stefan
8

Snälla Sverige, vart är vi på väg? Vi lever i ett land som i flera hundra år undvikit krig, som väljer att vara neutrala och inte ta parti för något. Vi väljer att vara med i EU men står utanför EMU, vi stödjer FN men inte Nato, däremot använder vi oss gärna av Nato när det behövs. Vi är ett land som gärna lägger oss under radarn, vi ägnar oss åt ett små interna krig i vår egen kokong. Vi vill gärna lösa världens miljöproblem här i Sverige, vi inför vägtullar, ökar bensinpriset, inför högre trafikskatter samtidigt som vi avskaffar miljöbilsrabatten. Vi för hårdföra debatter om barnfattigdom, vi skriker på twitter om att Loa Falkman skämtar med Petra Marklund och vi blir ständigt kränkta för minsta lilla. Herregud, om man som vit medelålders man tycker och tänker, då ska man genast knipa käft, vi har absolut ingen aning om hur det är i detta vedervärdiga land, vi är bara en samling förtryckare som gör vad som helst för att skaffa oss fördelar i samhället.

Varje dag jag går till jobbet passerar jag säkert 20 tiggare på vägen. Jag tror inte att jag under mina 2 år mer än nån enstaka gång sett en människa skänka en endaste krona till någon av dessa tiggare! På sociala medier förs det ett enormt liv om dessa tiggare men var är alla riddare i verkligheten? Läser man i media eller på twitter så skänker varenda människa pengar till tiggare. Alla kan vi sitta i sociala medier och tycka så vansinnigt mycket om både det ena och det andra, men ställ dig själv frågan – Vad gör just DU för att bekämpa fattigdom?

Sverige har blivit TYCKARNAS land, vi tycker om i stort sett allt! Vi har åsikter om vitt och brett, men fakta det orkar vi inte ta till oss. Några snabba knapptryckningar, en tweet, ett Fb inlägg eller en ledarspalt i någon av medierna. Det ska vara PK, alla ska springa i samma hjulspår och vi slåss om att vara mest rätt i våra tyckanden. När jag växte upp pratade man om ”Mycket snack och lite verkstad”, undrar om det begreppet finns idag? Att agera är så mycket mer värt i mina ögon. Då menar jag inte att agera MOT något, utan att faktiskt agera FÖR något. Det innebär att man gör något fysiskt för att hjälpa andra människor, oavsett om man får något tillbaka. Vem som helst kan sitta på sin kammare med en mobiltelefon och skriva om hur förjävligt allt är, men det är inte vem som helst som beger sig ut på gatan en sen kväll i ösregn för att leverera nybakt bröd och lite frukt till en behövande.

Jag tycker att vi är bortskämda i Sverige! De allra flesta av oss har växt upp med tak över huvudet, vi har fått möjligheten att gå i skolan och skaffa oss en utbildning. Vi har dessutom haft mat på bordet, husläkare och t.o.m en fluortant som gav oss möjligheten att sköta våra tänder när vi gick i skolan. Vi har förskola, grundskola, gymnasium och högskola/universitet, valet om hur vi vill ha vår framtid är vårt eget. Vi har en fungerande arbetsmarknad, A-kassa, fackförbund och andra skyddsnät för de som inte kommer ut på arbetsmarknaden, vi har ett bra uppbyggt samhälle där dessutom sjukvården är i stort sett fri. Vi lever i samhälle med skyddssystem, som tar hand om de allra flesta människor.

Att bygga upp ett samhälle med trygghetssystem, sjukvård, skola och pension bygger på att vi alla bidrar. ALLA vi måste gemensamt skjuta till pengar, både privatpersoner och företag måste solidariskt skjuta in pengar för att detta välfärdssystem ska hålla. Det är absolut inget självspelande piano, det kräver många miljoner människor och företags insatser för att hålla ihop det här som vi under hundra år byggt upp. Ju fler som jobbar, desto mer pengar till staten att fördela. Det är en ganska enkel ekvation, fler timmar och år, ger sammantaget mer pengar att fördela till alla. Vi blir dessutom drygt 50.000 fler personer i Sverige varje år, vilket innebär fler personer att fördela pengar till. Utifrån det måste vi helt enkelt kämpa stenhårt för att öka vår tillväxt, utan den så spricker kalkylen. Blir vi färre som bidrar, då kommer våra system snart krackelera, det är fakta.

En sak jag också reagerat över är att några partier går till val på förkortad arbetstid. Man vill införa 6 timmars arbetsdag. 2014 jobbar vi 249 dagar av årets 365 dagar, det innebär att vi totalt kommer vara lediga drygt 120 dagar, det motsvarar 4 månader! Av dessa 249 dagar tillbringar vi 8 tim om dagen på jobbet, resterande 16 timmar kan vi välja att göra vad vi vill. Det är alltså 8760 timmar på ett år och av dessa jobbar vi 1992 timmar, resterande 6768 timmar är vi lediga. Vi jobbar alltså 23 % av tiden och är lediga 77 % av tiden. Kom inte och säg att vi inte har det förbannat bra i Sverige! Vi jobbar 23 % av tiden med full lön. Å nu vill vi alltså minska det, för att vi inte ska bli utbrända…? 6 timmars arbetsdag ska alltså minska risken för att vi ska bli utbrända. Jag tror inte gemene man blir utbränd av enbart jobbet, det är en kombination av allt. Jag skulle dessutom vilja dra det till att vi blir utbrända pga att vi har för mycket tid att grubbla, psyket är vår enskilt största bov. Under en period på 90-talet var jag arbetslös, aldrig har jag mått sämre än jag gjorde då. Ingen behövde mig, jag hade inga tider, inga regler eller någon annan som behövde mig. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att inte känna mig behövd, jag tror varenda människa mår skit av att inte känna sig behövd. Att hitta sin partner på jobbet är det absolut vanligaste, det är också väldigt vanligt att ens jobbarkompisar blir ens privata vänner. Hur många av oss är 100 % effektiva varje enskild minut på jobbet? Vi fikar, snackar, skrattar och bygger relationer med varandra, det är en del av arbetslivet.

Vi lever i världens mest ensamma land, 50 % av hushållen i Stockholm är ensamhushåll. Vi är världens mest singeltäta land per capita. För många blir jobbet ens livboj, där känner man tillhörighet, man får social stimulans och förhoppningsvis nya vänner. Dessutom lär man sig saker, man utvecklas och det gör dessutom att man kan betala mat och räkningar. Det är ingen slump att majoriteten av självmord sker under högtider som jul eller midsommar, ensamheten är för många väldigt tärande. Detta är något som inte ens lyfts upp i debatten om mindre jobb och mer fritid. Vem tänker på alla människor som bygger upp sin tillhörighet och identitet via jobbet?

Vägen framåt är inte att skapa mer fritid, vägen framåt är att skapa tillväxt. MP brukar prata om ”gröna jobb”, det låter fint men jag undrar vad det egentligen är? Vi måste skapa jobb, vare sig mer eller mindre! Det handlar inte om att se ner på några jobb, alla jobb behövs. Allt som skapar vita jobb är positivt, det ger både skatteintäkter och självkänsla. Att kunna säga ”jag ska gå till jobbet” skulle betyda väldigt mycket för många människor. Då är inget jobb fel, även om vissa politiker hävdar att vissa jobb är lägre stående. Livet är unikt för varje människa, en del prioriterar fritiden före jobbet, men för att kunna ha den lyxen krävs det att man jobbar. Sen kanske inte jobbet behöver vara det som förverkligar ens liv. För andra människor är jobbet ett kvitto på hur framgångsrik man är, det bygger självkänslan. Titeln på visitkortet är livsviktig för en del människor, jag har själv suttit och diskuterat med ett antal personer om vad det ska stå på deras visitkort.

Vi står inför ett val, det är upp till oss vad som är viktigt. För mig handlar det om konsekvens och handling, allt vi gör skapar en effekt. Att göra en mer djuplodande analys bör ligga i varje persons intresse, jag skulle tom hävda ansvar. Att som F! kliva in på arenan utan att ha en endaste finansiering är inte seriöst, inte heller SD som skyller allt på invandringen. Vi lever i värld där många länder befinner sig i krig, vilket gör att vi som land måste tänka större och se människorna, vi måste hjälpa till. Däremot ska vi också ta ansvar, vi måste aktivt söka lösningar för att alla som kommer hit ska få det drägligt. Vi måste också kunna ställa krav, att komma in i samhället kräver att man kan kommunicera och för det behövs språklig förståelse, oavsett här eller någon annanstans. Man ska aldrig underkatta värdet av snacket vid fikabordet, för att kunna deltaga i det krävs det att man förstår. Precis likadant är det med människors lika värde, kvinnor är inte mer värda än män, vi är precis lika värda! Att starta ett parti bara för ett kön är i min värld diskriminering, det handlar om människor, oavsett kön, nationalitet, hudfärg eller kultur. Vi är och kommer alltid förbli individer, med skilda krav och förväntningar på livet. Man kan inte dra alla kvinnor över en kam, inte heller alla män eller människor som flyttar hit. Kommer man hit från Iran, Polen eller Syrien har man garanterat olika erfarenheter och kunskaper. Alla människor har sin resa, sin historia, vi är inte homogena grupper, bara för att vi råkar vara ett kön eller ha en annan bakgrund.

Näe, kom igen nu Sverige, låt oss alla börja tänka efter lite. Låt oss vara öppna, vara snällare med varann, hjälpa varann och faktiskt se till att skapa ett bättre samhälle där vi kan samsas åt.  Ingen tjänar på hat, bråk, orättvisa eller gnäll, det skapar inte harmoni nånstans. Låt oss utgå från hur det ser ut idag och sen hjälpas åt att göra det bättre. Vi behöver lösningar, inte mer gnäll, vi behöver se framåt. Det kommer att vara kämpigt ändå, men är vi fler som hjälps åt blir det garanterat bättre. Än så länge har vi möjligheten, men det krävs att vi blir fler som springer samma lopp!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • •
 

Öppet brev till samtliga politiker efter EU valet och inför valrörelsen!

On 30 maj, 2014, in Personlig utveckling, by stefan
1

Jag brukar undvika att skriva om politik men efter EU valet känner jag mig ändå manad att skriva min syn på varför jag anser att de flesta av Sveriges politiker misslyckas att nå ut med sina budskap. Förra veckan var jag på ett seminarium som handlade om presentationsteknik. En av de sakerna jag fick med mig därifrån var skillnaden mellan de personer som når fram till andra och de som inte gör det. Med andra ord, vad gör personen som lockar fram ett engagemang hos publiken, som gör att de tycker att det är intressant och spännande?

Efter att ha följt debatter i TV, via sociala medier och i tidningar kan jag bara konstatera att det handlar om verbal pajkastning. Är man inte för så är man emot. Har man inga egna argument eller svar, då ifrågasätter man motpartens å det grövsta. Man väljer dessutom att slira på sanningen, använder sig av statistik lite som det passar och det hela handlar mer om en teater om vem som är bäst på härskarteknik. Det här är politikens vardag och det trissas dessutom upp markant när det är val. Det blir många som tycker mycket, men få som levererar några svar. Jag vet inte om det är för att jag själv blir äldre eller om det faktiskt blivit en smutsigare valrörelse? Nivån har sjunkit dramatiskt och kontentan av det ser vi efter valresultatet – folk är missnöjda!

När jag satt framför valvakan häromdagen och såg Gunilla Carlsson svara på Moderaternas katastrofsiffror, såg jag en politiker säga det som hennes rådgivare förmodligen råder henne – Håll masken, visa inga känslor och framförallt VISA INTE ATT NI GJORDE FEL! Tänk efter själva, hur ofta hör ni politiker slänga sig med ordet ”utmaningar”? Istället för att faktiskt vara ärliga och säga ”vi har misslyckats med”. De olika partistrategerna har blivit så rädda för att vara ärliga att de idag har glömt sanningen och sunt förnuft. Istället kliver det in uppstickare, utan nån genomtänkt politik och tar 5-10 %. De har ingen täckning för sin ekonomi, inte nån ordentlig budget men desperationen och frustrationen är så stor att vi röstar på vem/vad som helst, bara det blir annorlunda. Vi har gått ifrån att välja till för att istället välja bort, det är en markant skillnad. Blockpolitiken är dessutom så cementerad att samtliga förslag som egentligen skulle vara bra, förpassas till närmsta sopkorg pga fel partifärg från avsändaren. Att det ibland råkar ligga en vettig tanke bakom förslaget spelar ingen roll. Ibland undrar jag om inte politikerna glömmer sina uppdrag, att makten är så viktigt att de vill ha den till varje pris.

Jag saknar ordet ”varför” inom politiken, att partierna tar ansvar och talar om varför vi ska göra si eller så. Jag vill ha känslor, jag vill att man kan erkänna sina fel och brister för att sedan göra om. Jag är medveten om att media med framförallt Twitter i spetsen har ett tålamod som är noll och skoningslöst dömer ut minsta fel, men det behövs politiker som vågar stå för något, som vågar peka ut riktningen, som kan ge oss en vision om att vi är på väg. Vi behöver få ser mer känslor, mer mänsklighet och det sista vi behöver är mer ”utmaningar”. Man kommer aldrig lösa invandringspolitiken genom att ducka! Vi behöver lyfta jobbiga frågor på bordet, jag tror inte svensken är rasist, däremot är uppenbarligen 10 % missnöjda med den politik som förs. Om man har problem på jobbet, i relationen eller nån annanstans är rådet alltid detsamma – Ni måste bli bättre på att kommunicera. För att kunna kommunicera med varandra krävs det att vi förstår varandra och att vi även respekterar varandra. Vi är alla olika, vi har olika bakgrund men vi är genetiskt lika, vi är människor av kött och blod o har samma värde. Men tyvärr kan vi inte kommunicera med varann, då behöver vi lära oss det. Lösningen är inte att förstöra torgmöten, vända ryggen till eller låta bli att diskutera med varandra.

Vi behöver politiker som pratar om vad som inte fungerar i vårt samhälle och som kommer med förslag på lösningar. Vi behöver inte mer missnöje, vi behöver politiker som talar om känsliga saker, som är ärliga med vad som gått fel och som pratar om en väg framåt. Vi behöver politiker som berör, som törs vara annorlunda, som visar känslor och som når fram till oss. Visst är vi alla olika, vi kommer aldrig att dela samma vision men låt oss åtminstone få alternativ att välja tro och hopp istället. Ge oss en vision, en väg framåt, visa att det finns saker som gått åt fanders men sluta med att kasta en massa skit på varandra. Ingen är vinnare när politiker ljuger, smutskastar varann eller duckar för problemen. Människor tröttnar ur och handlar i affekt, det blir kontentan. Inget parti sitter inne på alla svaren, alla har sånt som är bra och sånt som är dåligt.

Nu är den lilla valrörelsen dvs EU valet stängd. Nu går vi in i den stora valrörelsen med Almedalen som nästa anhalt. Jag kan bara tänka mig hur snacket inom olika partier går nu. Det ska analyseras vad som var bra och vad som misslyckades. Det finns ett uttryck som ofta används inom bl.a försäljning ”tala med bönder på bönders språk”. Tänk om samtliga politiker nu kunde redogöra för sitt partis vilja, på ett språk som vi alla förstår utan att fokusera på att hitta motpartens svaga sidor. Berätta för oss vad ni vill, varför ni vill det, varför vi ska köpa ert budskap. Berätta för mig och alla andra varför vi ska rösta i september.

Jag tror inte jag är ensam om att vara trött på att ständigt se partiledare svara korrekt. Jag kan heller inte se någon universell lösning framför mig och skälet är att det inte finns någon sådan. Jorden snurrar, tiden förändras och vi människor utvecklas. Därför måste politiken förändras med tiden, det som fungerade igår kanske inte alls fungerar imorgon. Låt oss få ta del av er syn på framtiden, låt oss få välja det istället för att ta del av de andras ”fel” i era ögon. Jag vill bli förförd att tro på något, jag vill se äkta engagemang och känslor, jag vill inte se förprogrammerade svar som ständigt är inövade. Att säga JA eller NEJ kan vara rätt befriande om jag ska fatta beslut. Låt åtminstone mig förskonas från vad de andra gör fel – berätta istället för mig VARFÖR jag ska köpa just ert budskap!

 

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • •
 

Varför ska man som VD närvara inom sociala medier? Är den svenska VD kåren fegare än sina internationella kollegor?

On 24 april, 2014, in Personlig utveckling, by stefan
0

Jag har under lång tid väntat på att få se en svensk vd som tar stafettpinnen inom sociala medier. Carl Bildt var den förste politiker som redan 2005 drog igång sin blogg ”Alla dessa dagar” för att själv kunna styra över sin egen kommunikation. I vårt grannland Norge har Petter Stordalen också förstått värdet av sociala medier och startade sin egen blogg december 2012. Den svenska vd skaran lyser dock med sin frånvaro inom sociala medier. Själv tycker jag att det är anmärkningsvärt att det knappt finns någon svensk vd som idag driver sin egen blogg!

Min gissning till det är att den svenska vd kåren hyser en stor rädsla till sociala medier. De har köpt in på alla dessa tidningsartiklar som ständigt lyckas hitta nya vinklingar till hur man inte får bete sig på nätet. Att ligga under radarn är oftast en säkrare väg än att våga ge sig ut och pröva. Den svenska vd kåren skulle ha mycket att vinna på att faktiskt börja blotta sig själva som människor. Svensken är inte dummare än att förstå att man som vd också har dåliga dagar, fattar fel beslut och mellan varven inte är på topp. Att sitta som vd är många gånger företagets absolut mest ensamma roll. Man ansvarar både inför styrelsen som förväntar sig ständiga leveranser och övriga medarbetare på företaget som förväntar sig att man som vd sitter inne med alla kloka svar. Dessutom är man oftast den som hängs ut medialt om något händer. Som vd är man ytterst ansvarig för det dagliga, vilket gör jobbet väldigt utsatt.

Gemene man på gatan kan inte se att det nånsin är ”synd” om en vd, ”de har ju stora fallskärmar, bonusar och avgångsvederlag”, det är inget synd om dem. Ska man tro medias bild, så är det precis så det är, men om man tittar på verklighetens vd ute i svenska företag ser det annorlunda ut. I Sverige finns drygt 1.000.000 företag dock är det endast drygt 36.000 som är mer än 10 anställda. En bråkdel av dessa finns på börsen och det är också de som representerar medias bild över vd lönen och förmånerna. Övriga bolag är sällan lika intressanta att rapportera om, såvida det inte inträffar något sensationellt, då blir det intressant. Ett bolag som får osedvanligt mycket stryk just nu är Klarna. Under flera veckors tid har DI haft en följetong om hur ”de lurar sina kunder” genom att skicka ut påminnelser med avgifter innan fakturan ens har kommit ut. Det har garanterat hänt, men har man 5.000.000 kunder så händer det misstag, det är ofrånkomligt. Skulle media börja fokusera lite mer på bankerna skulle de hitta långt mycket värre information, men det verkar finnas nån slags osynlig maktbalans mellan storbankerna och media som gör att de sällan råkar ut för några större rubriker. Bortsett från lite bonusregn som Anders Borg mellan varven gör populistiska utspel om.

Som vd är man också ytterst ansvarig för att se till att man rekryterar in de absolut bästa medarbetarna till sitt företag. Framgångsrika bolag brukar ofta vara synonymt med duktiga människor. Oftast finns det dessutom en bra företagskultur som låter människor växa och utvecklas, vilket skapar en större lojalitet hos både medarbetare och kunder. En välmående organisation brukar ofta leda till ett lönsamt bolag vilket i slutänden skapar en nöjd vd. Det här är inget nytt, alla normalt funtade människor förstår detta. När man idag intervjuar unga människor och frågar dem vad som vad som är viktigt och vad som attraherar hos ett företag dyker det upp lite intressanta saker. Väldigt många ser upp till personer snarare än organisationer. Det syns tydligt inom politiken men det börjar också märkas inom näringslivet. Daniel Ek, Niklas Zennström, Sebastian Siemiatkowski är några namn som nämns med respekt. Många unga människor ser upp till de här personerna genom deras gärningar och lösningar de skapat. Men det är få företag som gör den lyckade resan, de allra flesta flyger under radarn, trots Hr och marknadsorganisationer som spenderar mängder av pengar på reklam och åtgärder för att höja bolagets status. En av pusselbitarna till Choicekoncernens stora framgångar är hur Petter Stordalen har skapat sig ett namn. Vem är vd för Scandic, nån som vet?

Om man som vd skulle börja jobba med sitt eget varumärke, är jag övertygad om att det kommer att gagna företaget. Människor i allmänhet och unga i synnerhet gillar att följa en person, inte en organisation. Vi ser idag att alltmer börja handla om storytelling, man vill gärna få veta lite mer om bolaget. Bolagets själ gestaltas ofta internt av en vd, men utåt har de flesta knappt en aning om vem den personen är. Jag förstår inte varför man som vd inte börjar ge lite mer av sig själv? Varför är man så vansinnigt rädd att visa sig mänsklig? Bara för att man har en titel innebär det inte att man är en övermänniska, även om man själv vill tro det. Percy Barnevik är väl den som skapat myten om att vd.n är övernaturlig.

Vad finns det för fördelar att som vd börja agera i sociala medier och t.o.m starta en blogg? Till att börja med kan man börja berätta lite om hur livet som vd är. Man kan börja ge företaget en själ utåt, man kan också i större utsträckning förhindra att media styr informationen om bolaget. Man har möjlighet att ligga steget före, bli lite mer personlig, lufta tankar och ideér och bygga ett mer intressant varumärke för att attrahera unga människor att söka sig dit. Unga människor googlar garanterat den högsta chefen, annat ska man inte inbilla sig.

Ytterst handlar det om okunskap som i sin tur skapar en rädsla. Rollen som vd betingar något mer, det finns något extra i ordet. Många skulle tjäna på att avdramatisera det ordet en smula, trots allt är det bara en titel på en människa av kött och blod. Börja bygg företagets varumärke genom att bygga ditt eget. Man ska inte vara rädd för att synas, att vara mänsklig. Människor följer en ledare, de vill gärna vara med i den personens sfär. Där det finns personlighet finns det också energi. Med rätt riktad energi kan människor uträtta stordåd, men det ska vara äkta, det är viktigt.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • •
 
« Previous Entries