Det var en chock när du försvann….

On 29 januari, 2022, in Personlig utveckling, by stefan
0

Hej kompis,

Det var oftast så du öppnade våra telefonsamtal. Vi lärde känna varandra för drygt 20 år sen, jag hade fått den briljanta idén att starta ett finansbolag med inriktning mot bilar. Du jobbade med kapitalanskaffning och gillade min idé och min energi. Under 2 års tid träffade vi potentiella investerare och pitchade, jag fick kontinuerligt nya kunskaper, skaffade mig erfarenheter och dessutom fick jag mig många goda skratt. I början trodde jag att du var en av ”kall” finanskille, men allteftersom tiden gick insåg jag att under den där ytan fanns en känslig kille. För mig var du ett bra bollplank, hade koll på siffror och du var allmänt slipad. Jag upplevde alltid att du hade din integritet, du gillade inte att synas någonstans och dina sociala nätkontakter var obefintliga. Du förstod aldrig vitsen med synlighet.

På livets resa händer mycket, det är upp och nergångar och från tid till annan behöver man en axel att luta sig emot. Jag om någon vet hur det är att stöta på motgångar, det är alla mina som gjort mig till den jag är idag. Jag skulle inte vilja vara utan dem, däremot hade jag inte orkat ta mig igenom dem en gång till. När du skiljde dig hörde du av dig till mig, vi åt middag på Rolfs Kök och du frågade mycket om hur jag tacklade motgångar och hur livet som singel var. Du hade i stort sett alltid levt ihop med någon, jag däremot hade under lång tid levt själv. Som de flesta killar som helt plötsligt blir singel, skulle du börja träna och gå ner i vikt. När vi satt där på Rolfs Kök hade du gått ner 17 kg, jag kände knappt igen dig. Men vår relation förblev intakt, även om vi inte hördes varje dag så hade vi alltid en viss kontinuitet. Så småningom startade jag ett bolag, efter nåt år köpte din syster och hennes man in sig. Tillsammans drev vi bolaget under ett antal år, innan det skar sig. Vi bestämde oss för att skiljas åt och när jag klev ur så fanns du där som ett stöd för mig. Trots att det var din svåger och din syster så förstod du min ståndpunkt och varför jag klev ur bolaget.

Du var alltid en familjekille, för dig var familjen alltid nummer 1. När så splittringen skedde mellan er syskon, så tog du det enormt hårt. Du stod vid din mammas sida under den tuffa striden du hade med främst din svåger. Du blev väldigt arg under den striden, det smärtade dig djupt att inte längre ha den fina relation du hade haft med dina syskon. När du sen hjälpte din mamma genom att köpa huset du växt upp i och samtidigt löste mammas boende, så var du lycklig, du var tillbaka på hemmaplan igen. Jag och min sambo var där på din inflyttningsskiva, det var en varm sommarkväll, vi grillade hamburgare och drack öl och hade en riktigt härlig afton. Vi var kvar bland de sista, vi stod där tillsammans och beskådade solnedgången och snackade om livet.

När jag så bestämde mig för att göra en första investeringsrunda för Higher, mitt nya bolag, vad var då mer naturligt än att kontakta dig. Vi tillbringade många eftermiddagar och kvällar och knåpade ihop pitchen. Vi satt ofta uppe på ert kontor på Söderberg & Partners, där smidde vi planer och planerade för hur vi skulle lägga upp våra presentationer. Det tog 6 månader, sen var rundan i mål, vi var glada som spelemän och bestämde oss för att fira. När första tidningsartikeln kom i Di, så var du den förste som ringde mig, jag var ute och gick en skogspromenad på landet när du hade sett artikeln. Du grattade mig och sa – ”jag är övertygad om att du kommer lyckas”. Jag var stolt och glad, detta var bara starten. Vi bestämde oss för att fira med en bra middag, du hade träffat en ny kvinna och tillsammans med min sambo gick vi ut och hade en helkväll. Under kvällens lopp visade du en ny sida, en betydligt mörkare sida som jag tidigare inte sett. Du var oerhört ledsen över separationen ifrån dina syskon, det hade tagit dig väldigt hårt. Du berättade till och med att du försökt att ta ditt liv, men att din nya tjej hade upptäckt dig innan det var för sent, jag borde väl förstått signalen. Så småningom separerade ni och vi hade mycket kontakt efter separationen, du var nyfiken på hur dejting på nätet funkade. Det tog inte så lång tid, sen dök det helt plötsligt upp ett gäng bilder i telefonen, du hade träffat din drömtjej! Du var så oerhört kär, du började planera massor och vi hördes av väldigt ofta. Vi bjöd ut er till vår sommarstuga för grillning men du fick förhinder, så vi bestämde oss för att skjuta på det några veckor. Ni hade gift er och vi ville gärna gratulera er och träffa henne. En dryg månad senare så pratade vi igen, jag berättade vad som hänt med businessen som började gå riktigt bra, du var jättestolt över mig och gratulerade till framgången. Vi sa att vi skulle köra en riktig brakmiddag och jag skulle boka ett bra bord.

En vecka senare, en måndag morgon kom samtalet ifrån din chef. Jag hörde direkt att det var något….Han sa att du hade hittats död i helgen. Jag hade svårt att förstå, vi hade ju planerat att gå ut och käka middag. Nu var du död, det gick inte att ta in. Det var som att någon hade slagit mig väldigt hårt i magen, jag satte mig på min stol och helt plötsligt rann tårarna nerför mina kinder, du var borta….

En månad senare satt jag där i kyrkan och såg dina barn ta förväl av dig, jag hade precis kommit ifrån en jättelyckad kick off och omställningen blev total! När din lillesyster sjung ”Du måste finnas” då bröt jag ihop, det var så oerhört sorgligt. Jag gick fram till din kista, sa ett sista förväl och hoppas du har det bättre i himlen. Jag tänker på dig väldigt ofta, så fort låten ”Du måste finnas” spelas brukar jag titta upp och säga ”Hej Kompis”, jag vet inte om du ser mig, men det känns ändå skönt att säga det. Du är ofta med mig i tankarna, jag önskar att du kunde se den senaste artikeln i Di, du hade blivit stolt. Varje gång när jag upplever att det är lite tufft på jobbet brukar jag ändå tänka att jag lever, jag är frisk och jag älskar verkligen livet. Det händer att jag skålar med dig också, den där middagen blev aldrig av men jag kan iallafall skåla med dig när jag känner för det. På nåt sätt blev det ännu viktigare att bejaka livet, att faktiskt vara tacksam över mitt liv. Jag talar om för min dotter att jag älskar henne varje dag, jag försöker att tänka positivt och försöker också att berömma mina kollegor när de gör något bra. Att inte ta livet för givet är viktigt, det kan ta slut närsomhelst.

Idag är det lördag, jag har hällt upp en kall öl i ett glas, vill bara säga skål till dig kompis. Den här texten är från mig till dig, jag ville bara skriva av mig lite. Jag tänker på dig, jag tycker så oerhört synd om dina barn, jag har kvar bilden av dem när de stod vid din vita kista…..Den bilden kommer jag bära med mig för resten av livet.

Förväl kompis, hoppas himlen tar hand om dig!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: •
 

Jag blev till sist pappa jag med – kärleken till min dotter är omöjlig att beskriva.

On 22 januari, 2016, in Personlig utveckling, by stefan
0

Nu har jag suttit och tittat på henne i säkert 20 minuter. Denna lilla tjej, min dotter. Jag kunde aldrig drömma om att man kunde älska någon så ofantligt mycket! Tänk om jag hade vetat detta tidigare, då kanske det inte hade behövt dröja så länge innan jag fick uppleva denna magi.

Ikväll har jag varit ensam med henne, vi har busat, ätit och sen la jag henne. Det är alltid lite svårt så ikväll tog jag fram en bok med vaggvisor som jag spelade för henne och hon somnade så fint. Livet är allt bra märkligt, man vet egentligen ingenting förrän man i stunden inser att man helt plötsligt bara lever. Det är så mycket som inte blir som man planerar, det bara händer och på nåt sätt parerar man det för att i nästa stund känna sig bekväm med det. Häromdagen funderade jag över min ålder, att jag hann fylla 44 år innan jag fick mitt första barn. Många av mina vänner har barn som är tonåringar, de förstod redan då, det som jag insett nu. Man pratar med dem och de är oftast väldigt glada över att småbarnsperioden är över, att de idag ser sina barn spela fotboll, dansa eller nåt annat kul.

För mig som är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, har det ständigt känts som jag legat efter i livet. Jag har med andra ord tävlat i livet, ungefär som att livet skulle vara en tävling. Det känns rätt horribelt att jag sett livet så, men faktum är att jag gjort det. När jag satsade på golfen så gjorde många vänner karriär, de kunde flytta hemifrån och köpte fina bilar, själv bodde jag i en liten friggebod på baksidan hos mina föräldrar och åkte omkring i en gammal Nissan. När mina vänner började bilda familj då fick jag precis mitt första riktiga jobb. Idag när de pratar om gymnasieskolor och utbildningar så byter jag blöjor, på den här lilla tjejen som jag fullständigt avgudar. Tänk om du visste hur mycket jag älskar dig Svea, hur otroligt lycklig jag är över att vara din pappa! Jag är så oerhört stolt, så lycklig och så ödmjuk över att ha fått in dig i mitt liv. Det har alltid funnits en liten tomhet i mitt liv, det har alltid varit som något som saknats tills jag träffade min fantastiska sambo och vi fick dig Svea.

Jag tycker ofta jag läser om tragiska saker, jag tycker ofta jag stöter på cancer i olika sammanhang. Egentligen är det inget jag oroar mig över, det är inget jag påverka, men med ett barn i mitt liv är det helt plötsligt mycket som har förändrats. Livet har blivit betydligt mer värdefullt, varje dag är så oerhört mycket mer värd. Att komma hem efter en tuff arbetsdag och möta en liten tjej som kommer krypande och sträcker sina armar emot mig är gåva jag inte kunde föreställa mig. Att springa omkring i lägenheten och leka kurragömma känns som den mest naturliga saken i världen. Första morgonen som vi vaknade på BB låg jag och bara tittade på henne, det var som jag var uppslukad av denna lilla tjej. 3,5 kg människa som fick mig att falla pladask, det var som ett nytt kapitel i livet föddes för mig. Tänk så mycket man inte vet, tänk så mycket som kan överraska. På det viset är livet häftigt, känslor är något som är svårt att sätta ord på. De bara finns där och helt plötsligt kommer man på sig själv att de blir så närvarande.

Jag har bestämt för att acceptera livet, det är ingen tävling. Jag har uppenbarligen legat efter många av mina vänner, men det är ok. Jag är världens lyckligaste pappa, jag har en dotter som jag avgudar och en sambo som jag älskar, jag kan inte begära mer. Jag kommer att vara äldre än många andra pappor på föräldramötena, det är så det kommer att vara. När Svea blir äldre kommer hon säkert att tycka jag är mossig och jag kanske är det då, men då får det bli så. Just nu är allting bara så underbart och jag skulle kunna tillbringa hela den här kvällen med att bara titta på henne, jag kommer aldrig tröttna på det. Att 9 kg människa skulle dra undan benen så fullständigt på mig kunde jag inte föreställa mig, men det är det bästa som hänt. Svea bara så du vet – Din pappa älskar dig över allt annat på jorden!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • •
 

Underskatta aldrig värdet av trivsel på jobbet!

On 28 oktober, 2015, in Personlig utveckling, by stefan
0

När jag växte upp brukade min mamma mellan varven använda begreppet ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Hon gjorde det i sammanhang när saker jag tagit för givet försvann och jag började sakna dem. I den tid vi lever just nu, med personlig utveckling, karriär och en ständig jakt på den senaste kunskapen, blir det väldigt lätt att vi glömmer bort en sån trivial sak som trivsel. Jag har träffat så många människor som i jakten på nya utmaningar prioriterat bort att de faktiskt trivdes på sitt förra jobb. De gillade sina kollegor, uppskattade sin chef och tyckte att arbetsuppgifterna faktiskt var helt ok. Det var en tillvaro där de kände sig bekväma, omtyckta och tillhörde en gemenskap. De var bekväma med sina arbetsuppgifter och kunde åtnjuta lyxen att faktiskt vara den som delade med sig av sina kunskaper istället för att vara den som hela tiden söker kunskap.

Oavsett media så pratas det stress, det är så vanligt förekommande att vi knappt reagerar på det längre. Det som är slående är att stressen kryper ner alltmer i åldrarna. Jag förstår att människor mitt i karriären, med dagis, skola, ansvar, lån m.m upplever livet som stressigt. Mängden åtaganden ihop med ansvaret kan stressa upp även den mest stresståliga person. Att unga människor känner sig stressade tror jag hänger ihop med andra saker, det handlar betydligt mer om självuppfyllande, att känna sig tillräcklig, bli bekräftad och att känna en ständig utveckling. Stannar man upp, kan man lätt snegla åt andra och känna att de utvecklas snabbare. När man är yngre är ofta besluten lättare att ta, de påverkar färre människor och skulle det bli fel kan man alltid fatta nya beslut. Världen där ute är fylld av möjligheter och det är lätt att bli rastlös om man står still för länge.

I stressade situationer är det svårt att fatta välgrundade beslut. Hjärnan har betydligt svårare att sortera, analysera och värdera när vi upplever stress. Det är ett flyktbeteende som gör att vi behöver stålsätta oss för inte segna ner och förlora energi. I såna situationer är det svårt att överhuvudtaget ställa sig frågan – Trivs jag på mitt jobb? Den ständiga jakten på självuppfyllelse slutar sällan bra, den leder tyvärr alltför ofta till nån form av depression och att man tappar sin energi. Man börjar lätt famla i mörkret och fatta ogenomtänkta beslut. När man till slut hämtar andan och gör sin analys är det många som ställer sig frågan – Varför tog jag det beslutet då? Dessvärre går det inte att förändra historien, hur mycket vi än vill. Den är vad den är och det handlar om att lära sig av den och ta sig an framtiden på ett bättre sätt. Kunskapen man bär med sig bör göra att man fattar bättre och mer genomtänkta beslut nästa gång.

Man ska aldrig underskatta värdet av att trivas på sitt jobb. Det är så många som lämnat ett jobb som de egentligen gillat och skälen har alltför ofta bottnat i att det är något i livet som saknas. Vi människor behöver variation mellan varven, dessvärre blir det ibland så att vi p.g.a det fattar ogenomtänkta beslut och lämnar något vi egentligen gillar. Jag tycker man bör värdera trivsel högre, människor som trivs och mår bra brukar utstråla energi. Det är så lätt att ta det för givet, snälla gör inte det. Känn efter hur du mår på ditt jobb, prata med dina kollegor, försök att hitta en skön balans. Är du trygg i ditt jobb, brukar det smitta av sig på övriga delar av livet. Välmående människor skapar välmående företag som förhoppningsvis hjälper till att skapa en bättre värld. Ensam är sällan stark, vi mår oftast bäst i sammanhang med andra som vi tycker om. Börja med dig själv, det är där svaren finns.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • •
 

Tankar och åsikter om sociala medier, feminism och rasism – ämnen som delar upp oss i olika läger.

On 18 februari, 2014, in Personlig utveckling, by stefan
2

Under lång tid har jag följt och debatterat med människor inom sociala medier. Främst har det varit Twitter som fångat mitt intresse, men även Facebook har bidragit med en hel del. Det har varit debatter om jobb, entreprenörskap, politik, rasism och en hel mängd andra frågor. Det har många gånger varit relativt konstruktiva diskussioner, ofta har vi inte enats, men utbytet har varit givande. Det senaste året tycker jag dock att något drastiskt har förändrats. Det är ett alltmer hårdnande tonläge, det hatas mer och framförallt blir det flockbeteenden där man gemensamt samlas kring något/någon att förakta, förtala eller hata. På Twitter ser man alltmer ordet #gate dyka upp, där jakten på nya infallsvinklar att slå ner på något/någon framhetsas. Många gånger är det vuxna människor som släpas i smutsen och ska stå till svars inför mobben som vill lyncha dem. I många fall hänger de vanliga medierna på och de uthängda personerna dyker upp i TV eller radio för att göra avbön eller försöka förtydliga vad de egentligen menade.

I många fall handlar det om olika -ismer, antingen är det rasism, feminism eller någon annan -ism. Problemet med -ismer i min värld är inte begreppet i sig, det är att de olika -ismerna tagits av radikala sympatisörer inom sin -ism och sen körs det så hårt att begreppet förstörs. Jag tycker att Blondinbellas blogginlägg för inte så länge sen talade sitt tydliga språk, hon som egentligen är själva sinnebilden för en tjej som lyckats, som tidigare kallade sig själv för feminist, nu gav bilden av att feminister är håriga kvinnor som dricker rödvin i grupp och bara gnäller över orättvisor. Ändå vet vi att en feminist i själva verket är en person som slåss för lika villkor på arbetsmarknaden, som anser att kvinnor och män har exakt samma värde. För mig är detta en självklarhet, jag tror på individen, inte på ett kön, även om jag är fullt medveten om hur historien ser ut och att det fortfarande finns en mängd orättvisor att bekämpa. Jag tror dock att de med de mest radikala synpunkterna, som målar ut män som paria, inte gör feminismen en tjänst. Jag tror snarare att de förstör för alla andra tjejer/kvinnor som kämpar därute. Jag skulle vilja dra en liknelse till en fotbollsklack – där ett litet gäng huliganer, förstör för resten av klacken som består av riktiga supportrar.

Sociala medier blir många gånger lite olyckligt, framförallt Twitter, där antalet tecken är begränsat till 140 stycken. Det blir så trubbigt och lämnar alldeles för mycket utrymme för tolkningar. Nån skriver något, som sen länkas vidare och vips så har vi en Twitterstorm på halsen. Det räcker med att titta på Uppdrag Granskning med Janne Josefsson i spetsen för att inse att nånting är på gång. Helt plötsligt dyker ordet #gate upp och sen är gatloppet igång, den ena personen efter den andra slåss om att vara mer sarkastisk och dömande, det är egentligen rätt sjukt att se vad som händer.

Det vi ser nu, håller på att skapa ett samhälle som successivt delas, där fler väljer att tystna för att inte riskera att tycka något som inte är politiskt korrekt (PK). Jag själv som egentligen alltid varit en person med mycket åsikter, märker hur jag successivt inte vågar uttrycka mina åsikter längre, med risk för att det ska misstolkas. Visserligen spelar inte det någon roll för min egen del, men det börjar slå igenom på våra politiker. Jag tycker att de blir alltmer flata och passar sina tungor för att inte säga något som misstolkas. Det blir ett samhälle där vi alltmer vädrar våra ”riktiga” åsikter inom husets 4 väggar och visar vårt missnöje i tysthet. Rasismen är ett sånt exempel, jag tror inte vi är speciellt rasistiska i Sverige, däremot skapas ett missnöje när inte någon politiker förutom SD vågar lyfta frågan på bordet. Helt plötsligt har ett parti som SD tagit 10 % av rösterna, utan att ha någon politik och de får dem gratis genom att resterande politiker är för fega för att våga prata om det. Integration handlar om människor, individer, med olika utseende och bakgrund med samma värde! Vi är alla födda på samma jord och behöver varandra, men som det ser ut nu, så ger inte Sverige schyssta förutsättningar för alla personer som vill komma hit. Istället för att gemensamt lyfta frågan, prata om det och försöka vara konkreta och hjälpas åt, väljer man att ducka och där står Jimmie Åkesson och håvar in röster – det är bara så tragiskt!

Jag hoppas att det vi idag ser är ett övergående fenomen, att vi kan hitta tillbaka till ett mer humant klimat, där vi hjälper varann och försöker att göra konkreta saker istället för att hänga ut varann. Spåret som vi är inne på nu kan aldrig vara hälsosamt, makten och dagordningen ägs nu av de med högst röst. De med de mesta radikala åsikterna styr vad som nu skrivs på löpsedlar eller vad som debatteras i tv. Många gånger häpnar jag över vad lite som krävs för att få in en ledare i någon av våra stora tidningar. Ofta är det rena lögner som skrivs, det är ofantligt dålig journalistik där väl underbyggda fakta ersätts med tyckande och åsikter. Mängden information vi får i kombination med enkelheten att distribuera våra åsikter via sociala medier gör att reptilhjärnan många gånger är alltför snabb. Vi hinner inte alltid gå på djupet och sätta oss in i frågor innan vi tycker, detta gäller oss alla, även jag själv har varit alltför snabb ett antal gånger. Idag försöker jag att lägga band på mig och sätta mig in i ämnet bättre innan jag ger mig in och börjar tycka en massa. Min gissning är att det stundande valet är en viktig parameter till varför detta händer just nu. Vi lever för närvarande i en tid där tyckande är mer värt en fakta och då blir åsikterna det som skär genom bruset och desto starkare de är, desto större sannolikhet till delningar och likes. Jag hoppas att våren, solen och lite fågelkvitter kommer att få oss alla att börja se livet lite ljusare. Det kanske låter naivt, men hoppet är det sista som överger människan och Irl tycker jag fortfarande att vi behandlar varandra med större respekt. Det kanske är som någon sa – bakom ett tangentbord kan vem som helst vara stursk.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • •
 

1 år springer förbi snabbt – det gäller att stanna upp och känna efter!

On 27 juli, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
2

Vaknar upp och känner doften av sommar utanför min balkongdörr. Inser efter några sekunder att jag precis har semester, 2 veckors semester från det jobb jag inte hade för exakt 1 år sen. Just den här lördagen, den sista i juli var också den sista innan företaget registrerades. Det har alltså gått 1 år när jag är tillbaka från min semester. Ett år passerar oerhört fort, det är nästan skrämmande vad fort tiden går. Det gäller att stanna upp, känna efter och leva i nuet.

Innan jag lämnade kontoret igår, passade jag på att städa mitt skrivbord. Det är alltför sällan jag gör det, givetvis hittade jag sånt jag borde slängt för länge sen. Men också sånt som behövde sättas in i pärmar. När jag satte in papprena i pärmar hittade jag registreringsbeviset, det som bevisar att jag är ägare till bolaget. Jag läste det och ägnade mig en stund åt lite nostalgiska tankar, funderade på resan fram tills igår. Så mycket har hänt, jag har lärt mig så oerhört mycket under de här åren. Många av de misstag jag gjort har varit dyrköpta, de har kostat ofantliga summor pengar. Men trots allt är det just bara det, pengar, det har på många sätt inget värde. När man står där, frisk, med ett leende i mungipan och ändå känner sig lycklig, då inser man att det ”bara” var pengar.

Jag har lyssnat på ett antal sommarprat den här sommaren, vi har alla haft våra resor. Den ena är aldrig den andra lik, men vi får alla vara med om både med – och motgång. Det hör liksom livet till, vare sig man vill eller inte. Min resa det senaste året har varit spännande, olik många av mina andra levnadsår. Jag känner att jag växt på nåt sätt, känner mig lugnare, tryggare och samtidigt hungrigare på mer. Det känns som jag fått tillbaka aptiten på livet igen! En fantastisk känsla, att se människor med andra ögon, att gå Kungsgatan ner med rak rygg och faktiskt börja återfå vinnarkänslan igen. Visst stöter jag ständigt på nya motgångar och som den känslomänniska jag är, kan jag aldrig lära mig att knipa igen. Men jag har kommit fram till att det är jag och jag känner mig bekväm med det. Det är ok att känna att jag saknar någon att dela mitt liv med, det är ok att känna att livet är eländigt när vi tappar affärer, det är ok att spela dålig golf, det är helt enkelt ok för mig att inse att vissa saker inte är som de ska vara. Det innebär bara att jag har en massa spännande saker framför mig, men visst tryter tålamodet ibland, framförallt ensamheten i livet som singel kan ibland vara tärande.

Men livet är så, ständigt nånting att fixa och nya utmaningar att ta tag i. Nu ska jag iallafall njuta av min första sommarsemester på riktigt! Min första semester med Next u och jag gör det med ett bolag som efter 11 månader vissa svarta siffror. Det känns härligt att redan efter 11 månader visa vinst. Det gör att jag kan slappna av under semestern för att sen komma tillbaka med ny kraft och satsa stenhårt inför hösten. Nu ska jag ta mig en funderare på vad nästa steg är med bolaget, det enda jag vet är att jag kommer att satsa stenhårt! År 2 kommer vi lyfta ordentligt, vi har en massa spännande saker framför oss. En stor tidningsartikel i september, ny hemsida, en helt ny rekryteringstjänst och en massa annat spännande. Det är nästan så att jag känner för att dra igång redan nu, men 2 veckor med lite miljöombyte kommer att göra gott.

Som någon begåvad människa sa – Glöm inte att stanna upp och lukta på blommorna!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • •
 
« Previous Entries