Promenaden till sjukhuset för cellgiftsbehandling nummer fyra gick genom ett vårlikt Stockholm. Jag kunde inte undgå att titta lite extra på en gammal dam som rastade sin hund. Hon stödde sig på en krycka och såg så himla skröplig ut, samtidigt tänkte jag på vart jag var på väg. I väntrummet satt två andra skalliga män, likt mig skulle de lägga sig i sjuksängen, sticka nålen i kroppen och fylla den med gifter. Jag köpte inte glassen på vägen imorse, kanske borde jag det, men jag prioriterade att gå min sedvanliga promenad i Hagaparken. För två timmar sen var jag en frisk människa som pratade företagande i telefon, nu är jag cancerpatient som kämpar för mitt liv, det svänger fort.

Jag har väldigt svårt att identifiera mig som sjuk, mitt huvud envisas med att friskförklara mig, men kroppen är inte på samma våglängd. Den förra cellgiftsomgången var oerhört tuff, den försatte mig i sängliggande tillstånd i ett antal dygn. Jag gick ner i källaren en period, började blogga, men när jag läste texten blev jag själv deprimerad, jag ville inte posta den. Jag har alltid skrivit när jag haft bättre perioder, det är alltid lättare. Just idag sitter jag i en sjuksäng, slangen med cellgifter är min vapendragare och bara vetskapen om vad som väntar känns tung. Promenaden hit är jobbig, när de tar mitt blodtryck är det alltid mycket högre än normalt. Det mentala påverkar det fysiska, det blir så påtagligt. Den insikten bör jag kunna ta med i andra sammanhang, både på golfbanan, affärslivet och i hemmet. Hjärnans kraft ska man inte underskatta.

Jag försöker leva ett normalt liv, vill ogärna bli min sjukdom, även om jag borde förstå hur mycket den påverkar mig. Mina tre golfrundor har varit bedrövliga rent spelmässigt, men jag vägrar inse att kroppen inte är med mig. Samtliga tio fingertoppar är bortdomnade, jag saknar förmågan att känna golfklubban under svingen. Varje slag är som att sticka ner handen i en påse Gott & Blandat, jag har ingen aning om var slaget kommer ta vägen. Att gå ifrån att vara en duktig golfspelare till att bli så dålig är rätt jobbigt, även fast jag vet att min kapacitet finns kvar, så vill jag inte acceptera hur dålig jag blivit. Att skjuta 87 slag på Ullna senast var tufft, även fast jag skrattade åt det, känns det jobbigt att ha tappat så mycket. Hela mitt liv har jag ägnat åt att bli bättre, oavsett vad det varit för något. Det är liksom bara den jag är. Igår tog jag en golflektion för att se vad som går att förbättra. Det blev så påtagligt hur klen jag är, jag behöver jobba mycket med att bli snällare med mig själv. Jag har alltid varit min största pådrivare, oavsett vad så har jag alltid kämpat för att bli bättre imorgon än vad jag är idag. För att bli det behöver jobbet göras, att nå framgång kräver hårt jobb. Det märks på mina händer just nu, samtliga fingrar är tejpade på grund av blåsor som uppkommit genom hårt jobb på övningsområdet. Problemet nu är att mina händer är jättekänsliga, kanske inte det mest begåvade att träna så hårt, men den inre fighen mellan dålig golf och sjukdom är tuff just nu. Alla utomstående förstår att jag är sjuk, det är bara jag som har så jobbigt att acceptera det.

Jag har passerat hälften av tiden nu, i förrgår drack jag mina första två glas vin som var oerhört njutbara. På en uteservering under en vacker vårkväll i Stockholm fick jag lyxen att äta min första köttbit sen i mars, det var magiskt. Att sitta där ihop med andra människor och beställa ur menyn gjorde att jag kände mig normal. Den kvällen blev min bästa kväll i år, det var bara så härligt. Jag njöt av atmosfären, människors samtal, skratten, musiken, dofterna och mat & dryck, livet var tillbaka för en kväll. Jag fick känna mig frisk för en stund, en obeskrivlig känsla som jag njöt av. Imorse när jag gick till sjukhuset lyssnade jag på Kent och låten Dom Andra spelades i lurarna och för första gången reflekterade jag över titeln. Frågan är om jag är tillhör Dom Andra eller om de är majoriteten? Har inte funderat över det. I eftermiddag lämnar jag Karolinska igen, jag gör det med dubbla känslor. Behandlingarna gör att jag successivt närmar mig slutmålet att bli frisk, samtidigt har jag insikten om vad som väntar och det är tungt. Det brukar i regel slå till efter fyra, fem timmar, sen kommer illamåendet och tröttheten. Just den här helgen känns lite extra jobbig då jag är själv hemma. Har handlat lite mat inför helgen, behöver bara ta mig igenom den, oavsett hur tuff den än blir.

En månad kvar, det är tiden som återstår, sen ska sista behandlingen vara klar. Förhoppningsvis har jag ett positivt besked att vänta, jag hoppas verkligen på det. Vill verkligen att allt jag kämpat mig igenom ska ge ett positivt resultat, jag förtjänar det. Sedan beskedet om cancern kom i februari har jag promenerat ca 54 mil, totalt 52 pass har jag genomfört. Allt med sikte på att ge cancern en värdig motståndare, en opponent som inte viker ner sig. Inställning är allt, oavsett vad det handlar om så kommer rätt inställning ta en längre! Inga framgångar kommer gratis, det bara är så. Varje dag slåss jag mot min osynliga motståndare, ”jag vet inte vem du är, jag vet inte var du kommer ifrån, men jag vet vad du vill” det är så jag tänker. Jag försöker att använda sjukdomen som en motivator att orka kämpa lite till, framförallt de dagar som är tunga. Fighten triggar min tävlingsinstinkt som behövs som bäst just nu. Risken är väl att jag få pyspunka när jag är ”på andra sidan” men det är det värt. Jag har bestämt mig för att fortsätta min rehab och när hösten kickar igång kommer jag mjukstarta och lyssna på kroppen. Jag har inte satt något datum för full kapacitet, kroppen får vara domare. Förmodligen ligger det antal bakslag och väntar, därför är det viktigt att inte stressa igång utan låta tiden utvisa.

Ser ut över sjukhusmiljön, slangarna, handskarna, den sterila miljön, egentligen inte så konstigt att man får ångest när man exponeras för det här. För en minut sen passerade ytterligare en skallig man med sin ”droppvagn” på släp, han såg medtagen ut. När jag ser mig själv i spegeln ser jag nya fåror i ansiktet, några år får läggas till. Antar att kombinationen av gifter och grubbel sätter tidsaxeln på stereoider, jag ser äldre ut och det får jag bara acceptera. Att gå igenom det här utan fåror är omöjligt, det sätter sina spår. Under hela min ungdom var jag irriterad över att jag såg så ung ut, nu kommer de ”tillgodoåren” att behöva lösas in, efter det här kommer jag att matcha min ålder, förhoppningsvis betydligt klokare dock. Resan till att bli frisk fortsätter med oförtruten kraft, bara fyra veckor kvar, sen kan jag förhoppningsvis lämna Hematologen för lång tid framöver, eller i bästa fall för gott. Att kunna vinka adjö till cellgifter är något jag ser fram emot, att en dag kunna lägga alla biverkningar bakom mig, den dagen….