Vi människor behöver ibland en spark i baken. Vi lever i vår lilla bubbla med ständiga tider att passa, alltför många måsten och ofta glömmer vi bort oss själva. Det krävs många gånger något drastiskt för att vi ska vakna till och inse att vi faktiskt är dödliga. För mig är det en väsentlig skillnad mellan att leva och att överleva. Att leva är för mig att använda sina sinnen och sina känslor, att inse att ups and downs hör till livet, det är inga svaghetstecken. Att faktiskt bejaka livet med allt vad det innebär, att vara glad och ibland ledsen är helt normalt. Att överleva är däremot en instinkt, då gör man allt för att hålla sig flytande, det är ett konstant släckande av bränder och bristen på livskvalitet är påtaglig. Ofta är vi då på gränsen till sammanbrott men vi tyglar oss så länge vi befinner oss i större sällskap.
De flesta människor kommer under livets gång att passera dessa stadier, vare sig man vill eller inte så är det lätt att hamna i överlevande fasen. Det är ett tillstånd man inte strävar efter, men när man väl är inne i det så hör man inte vad omgivningen säger, insamlandet av information har tagit paus och blicken är oftast tom.
Att motverka överlevande fasen är inte lätt, men man kan i alla fall förebygga genom att ge sig själv rätt förutsättningar. De flesta människor i Sverige har någon gång under sitt liv motionerat lite och många har rent av tränat. Det som är så fantastiskt när man är igång med sin träning, är effekten som ger både det fysiska och psykiska välmåendet en skjuts. När kroppen börjar bli starkare och mer uthållig, så smittar det dessutom av sig på humöret, vilket brukar synas hos de flesta. Dessutom brukar det komma bieffekter som att man vill äta lite bättre och att man faktiskt sover bättre. De här effekterna är kända sedan lång tid men ändå tenderar vi människor att glömma ganska fort.
Eftersom ingen än så länge har bevisat att det finns ett liv efter detta, så är det viktigt att ta hand om sig själv. Tiden är väl det enda som är rättvist fördelat mellan alla människor. Det är egentligen rätt konstigt att vi människor trots insikten om hur mycket bättre vi mår av fysisk aktivitet faktiskt struntar i det. Valet ligger alltid hos oss själva, det kan vi aldrig överlåta till någon annan. Vinsten i att fatta beslutet och faktiskt sätta igång är obeskrivbar. Undrar om det beror på att vi av naturen är lata eller om vi rent av är korkade? Nikes gamla slogan är egentligen mer sann än nånsin!
