Nånstans har jag undermedvetet gått och väntat på smällen och den kom i onsdags kväll förra veckan. Har förmodligen blivit smittad av något virus och det har slagit ut hela systemet i kroppen. Den senaste tiden har nog varit den värsta i mitt liv. När man från början är svag och utan immunförsvar, blir man väldigt sårbar, minsta lilla virus är livsfarligt. De senaste dagarnas enorma kramper, illamående, feber, smärtor i fingrar, fötter och ben, ihop med tandvärk och den totala mattheten, gör en totalt utslagen. Häromdagen öppnade jag balkongdörren för att höra barnens lek och fåglarnas kvitter, men inte ens det orkade jag ta in. Jag har nog aldrig varit i närheten av att vara så uppgiven, att inte orka någonting, det är helt nytt för mig. Igår försökte jag återigen sätta mig på balkongen en stund, jag tittade på barnen som sparkade boll, kände doften av vårens växter, men jag orkade inte sitta kvar.
Innan jag började mina cellgiftsbehandlingar hälsade jag på en tjej som låg på Karolinska med samma typ av cancer. Jag ställde ett antal frågor till henne för att försöka förstå vad jag stod inför, och det jag minns mest var det hon sa om att man blir svagare för varje behandling som går. Jag kan verkligen skriva under på det, svagare än vad jag är nu, har jag aldrig varit. Eftersom jag tappat allt sug efter sötsaker samtidigt som aptiten minskat har jag tappat en del i vikt. Jag börjar känna mig ganska tunn och det i kombination med låg energi är inget bra. Dessutom fick jag en fästing häromdagen, förhoppningsvis upptäckte jag den i tid, men det var inte heller så bra. Jag börjar samtidigt skönja slutet på det här och tur är väl det. Jag har 2 cellgiftsbehandlingar kvar, sen tar det drygt en månad innan alla gifter är ur kroppen. Igår upptäckte jag att mycket av håret på benen är borta, flera av mina tånaglar är blåa och all känsel i fingrarna är borta sen flera veckor.
Det har gått drygt 2 månader sen jag började med cellgifterna, det var tur att jag aldrig riktigt förstod vad jag stod inför. Många tankar har farit genom huvudet senaste veckan, dessvärre har de flesta varit av ganska mörk natur. I grunden vet jag att livet är vackert, framförallt den här årstiden när naturen bländar oss i all sin prakt. Färgerna trumfar varandra i sina försök att fånga oss, det är fint. Men när man befinner sig i en mörk period är det svårt att ta in det vackra och låta sinnena njuta. Igår kväll kom läkarna hem till mig och tog ett gäng olika prover, därefter beslutades att koppla in antibiotika intravenöst, nu bär jag en slags magväska med slang kopplad till min venport i bröstet. Jag lovar att det är svårt att sova med en slang fastsatt. Det är en tuff resa det här, långt mycket värre än jag kunde tro och det pendlar verkligen snabbt mellan sinnestillstånden. Det är så många saker jag saknar, så mycket jag tidigare hade i mitt liv som jag aldrig förstod att uppskatta. När jag är igenom det här ska jag verkligen försöka jobba med att uppskatta de små fina sakerna i livet. Igår ringde ett gäng vänner för att höra hur jag mådde, det betyder så oerhört mycket att få de telefonsamtalen. De träffar verkligen mitt i hjärtat och gör den dagen så mycket bättre. Många dagar den senaste tiden har jag inte orkat prata med någon och jag har suttit i karantän i snart en vecka. Mina enda kontakter förutom familjen har varit med teamet på ASIH (allmän sjukvård i hemmet) och de är helt fantastiska. Hanna som kom igår kväll, blev nog alldeles trött i öronen, trots att hon tömde mig på 4 dl blod, tog covidtest och en mängd andra tester, så pratade jag nog hål i öronen på henne.
Jag undrar hur jag ska använda den här perioden, som rimligtvis kommer förändra mig som person, framöver. Min grundpersonlighet finns där, samtidigt kommer det här skapa en delvis ny Stefan. Livet är inte för evigt och framförallt, det kan förändras över en natt. Att leva med döden som ett alternativ, skapar en ny typ av tacksamhet och insikter om vad som är viktigt. Inom företagande pratar man ofta om visioner, jag tror även att man kan behöva ha en vision för livet. Vem är jag, vad är viktigt och vilket tillstånd önskar jag för mitt liv? Det är frågor jag aldrig ställt mig själv. Mitt önsketillstånd just idag är givetvis en friskförklaring, men bortom det, hur vill jag att mitt liv ska vara? Idag vet jag mycket tydligare vad som är viktigt, vad jag älskar och som ger mig energi, det vill jag verkligen utveckla framöver. För egen del har jag kommit fram till att jag behöver bli bättre på att drömma, att måla upp bilderna tydligare. Jag har alltid haft en livlig fantasi, men i allt allvar har delar av den fantasin försvunnit de senaste åren. I stunder med Svea har den kommit fram, men fantasin gör att vi kan utforska delar vi kanske aldrig skulle nå annars. Jag saknar även mitt skratt, jag kan inte minnas när jag senast skrattade hjärtligt. Imorse försökte jag mig på ett leende i spegeln, men endast munnen log, ögonen stirrade tillbaka alldeles tomma. Det var fantasin som gjorde att jag en gång i tiden startade företag. Jag drömde om att erövra världen, förändra den till en bättre plats och göra avtryck, jag ville stå stå högst upp på podiet och bli beundrad. En av mina drömmar var en rättvisare värld, en dröm stor som någon, men det var min dröm. De senaste åren som entreprenör har varit så fyllda av allvarliga omvärldsfaktorer att drömmen nånstans försvunnit, kvar har det dagliga strävandet om kortsiktiga mål varit mitt fokus. Det positiva med det här att jag börjat drömma igen, jag börjar komma tillbaka till varför jag startade bolag. Jag vill drömma stora drömmar, det gör livet och företagandet så mycket mer lustfyllt, spännande och meningsfullt. Jag tror vi alla behöver drömma och fantisera, det är endast då vi kan förflytta gränser för vad som är möjligt.
När jag skriver det här lyssnar jag på Tomas Andersson Wij, jag ser parken genom fönstret, det stora trädet som rör sig lite försiktigt i vinden. Solen värmer balkongen så mycket att jag behöver sitta inomhus, men balkongdörren är öppen för att jag ska kunna njuta av doften från Syrenen utanför innergården. Jag hade hoppats kunna inhandla en grill förra veckan, tyvärr orkade jag inte, men så fort febern släpper ska jag göra det. Att stå på balkongen och grilla är en av många små saker som ger njutning. Som det ser ut nu, finns risken att min 5.e cellgiftsbehandling på fredag blir uppskjuten, tyvärr. Mina blodvärden är dåliga och de vita blodkropparna är väldigt låga, det går inte att ta cellgifter om kroppen inte är redo för det. Det är med sorg jag tänker på det, men jag försöker se det hela i större sammanhang, jag börjar ändå närma mig slutet av det här. Snart kommer ridån att gå upp igen, förhoppningsvis är det här sista motgången, innan jag tar mig över mållinjen. Det här är ett lopp jag inte önskar någon annan, men när man befinner sig i det måste man följa dess regler. Jag längtar att möta de där livliga och nyfikna ögonen i spegeln igen, de finns gömda därinne nånstans. Jag vill le med hela kroppen och känna den bubblande känslan som ligger dold där bakom. I mörkret är det svårt att se de allra starkaste färgerna, nyanserna är snarare olika skalor av grått. Bortom det gråa ser jag successivt pastellfärgerna skymta, snart hoppas jag kunna måla bilder i regnbågens alla färger.
