Nånstans har jag undermedvetet gått och väntat på smällen och den kom i onsdags kväll förra veckan. Har förmodligen blivit smittad av något virus och det har slagit ut hela systemet i kroppen. Den senaste tiden har nog varit den värsta i mitt liv. När man från början är svag och utan immunförsvar, blir man väldigt sårbar, minsta lilla virus är livsfarligt. De senaste dagarnas enorma kramper, illamående, feber, smärtor i fingrar, fötter och ben, ihop med tandvärk och den totala mattheten, gör en totalt utslagen. Häromdagen öppnade jag balkongdörren för att höra barnens lek och fåglarnas kvitter, men inte ens det orkade jag ta in. Jag har nog aldrig varit i närheten av att vara så uppgiven, att inte orka någonting, det är helt nytt för mig. Igår försökte jag återigen sätta mig på balkongen en stund, jag tittade på barnen som sparkade boll, kände doften av vårens växter, men jag orkade inte sitta kvar.

Innan jag började mina cellgiftsbehandlingar hälsade jag på en tjej som låg på Karolinska med samma typ av cancer. Jag ställde ett antal frågor till henne för att försöka förstå vad jag stod inför, och det jag minns mest var det hon sa om att man blir svagare för varje behandling som går. Jag kan verkligen skriva under på det, svagare än vad jag är nu, har jag aldrig varit. Eftersom jag tappat allt sug efter sötsaker samtidigt som aptiten minskat har jag tappat en del i vikt. Jag börjar känna mig ganska tunn och det i kombination med låg energi är inget bra. Dessutom fick jag en fästing häromdagen, förhoppningsvis upptäckte jag den i tid, men det var inte heller så bra. Jag börjar samtidigt skönja slutet på det här och tur är väl det. Jag har 2 cellgiftsbehandlingar kvar, sen tar det drygt en månad innan alla gifter är ur kroppen. Igår upptäckte jag att mycket av håret på benen är borta, flera av mina tånaglar är blåa och all känsel i fingrarna är borta sen flera veckor.

Det har gått drygt 2 månader sen jag började med cellgifterna, det var tur att jag aldrig riktigt förstod vad jag stod inför. Många tankar har farit genom huvudet senaste veckan, dessvärre har de flesta varit av ganska mörk natur. I grunden vet jag att livet är vackert, framförallt den här årstiden när naturen bländar oss i all sin prakt. Färgerna trumfar varandra i sina försök att fånga oss, det är fint. Men när man befinner sig i en mörk period är det svårt att ta in det vackra och låta sinnena njuta. Igår kväll kom läkarna hem till mig och tog ett gäng olika prover, därefter beslutades att koppla in antibiotika intravenöst, nu bär jag en slags magväska med slang kopplad till min venport i bröstet. Jag lovar att det är svårt att sova med en slang fastsatt. Det är en tuff resa det här, långt mycket värre än jag kunde tro och det pendlar verkligen snabbt mellan sinnestillstånden. Det är så många saker jag saknar, så mycket jag tidigare hade i mitt liv som jag aldrig förstod att uppskatta. När jag är igenom det här ska jag verkligen försöka jobba med att uppskatta de små fina sakerna i livet. Igår ringde ett gäng vänner för att höra hur jag mådde, det betyder så oerhört mycket att få de telefonsamtalen. De träffar verkligen mitt i hjärtat och gör den dagen så mycket bättre. Många dagar den senaste tiden har jag inte orkat prata med någon och jag har suttit i karantän i snart en vecka. Mina enda kontakter förutom familjen har varit med teamet på ASIH (allmän sjukvård i hemmet) och de är helt fantastiska. Hanna som kom igår kväll, blev nog alldeles trött i öronen, trots att hon tömde mig på 4 dl blod, tog covidtest och en mängd andra tester, så pratade jag nog hål i öronen på henne.

Jag undrar hur jag ska använda den här perioden, som rimligtvis kommer förändra mig som person, framöver. Min grundpersonlighet finns där, samtidigt kommer det här skapa en delvis ny Stefan. Livet är inte för evigt och framförallt, det kan förändras över en natt. Att leva med döden som ett alternativ, skapar en ny typ av tacksamhet och insikter om vad som är viktigt. Inom företagande pratar man ofta om visioner, jag tror även att man kan behöva ha en vision för livet. Vem är jag, vad är viktigt och vilket tillstånd önskar jag för mitt liv? Det är frågor jag aldrig ställt mig själv. Mitt önsketillstånd just idag är givetvis en friskförklaring, men bortom det, hur vill jag att mitt liv ska vara? Idag vet jag mycket tydligare vad som är viktigt, vad jag älskar och som ger mig energi, det vill jag verkligen utveckla framöver. För egen del har jag kommit fram till att jag behöver bli bättre på att drömma, att måla upp bilderna tydligare. Jag har alltid haft en livlig fantasi, men i allt allvar har delar av den fantasin försvunnit de senaste åren. I stunder med Svea har den kommit fram, men fantasin gör att vi kan utforska delar vi kanske aldrig skulle nå annars. Jag saknar även mitt skratt, jag kan inte minnas när jag senast skrattade hjärtligt. Imorse försökte jag mig på ett leende i spegeln, men endast munnen log, ögonen stirrade tillbaka alldeles tomma. Det var fantasin som gjorde att jag en gång i tiden startade företag. Jag drömde om att erövra världen, förändra den till en bättre plats och göra avtryck, jag ville stå stå högst upp på podiet och bli beundrad. En av mina drömmar var en rättvisare värld, en dröm stor som någon, men det var min dröm. De senaste åren som entreprenör har varit så fyllda av allvarliga omvärldsfaktorer att drömmen nånstans försvunnit, kvar har det dagliga strävandet om kortsiktiga mål varit mitt fokus. Det positiva med det här att jag börjat drömma igen, jag börjar komma tillbaka till varför jag startade bolag. Jag vill drömma stora drömmar, det gör livet och företagandet så mycket mer lustfyllt, spännande och meningsfullt. Jag tror vi alla behöver drömma och fantisera, det är endast då vi kan förflytta gränser för vad som är möjligt.

När jag skriver det här lyssnar jag på Tomas Andersson Wij, jag ser parken genom fönstret, det stora trädet som rör sig lite försiktigt i vinden. Solen värmer balkongen så mycket att jag behöver sitta inomhus, men balkongdörren är öppen för att jag ska kunna njuta av doften från Syrenen utanför innergården. Jag hade hoppats kunna inhandla en grill förra veckan, tyvärr orkade jag inte, men så fort febern släpper ska jag göra det. Att stå på balkongen och grilla är en av många små saker som ger njutning. Som det ser ut nu, finns risken att min 5.e cellgiftsbehandling på fredag blir uppskjuten, tyvärr. Mina blodvärden är dåliga och de vita blodkropparna är väldigt låga, det går inte att ta cellgifter om kroppen inte är redo för det. Det är med sorg jag tänker på det, men jag försöker se det hela i större sammanhang, jag börjar ändå närma mig slutet av det här. Snart kommer ridån att gå upp igen, förhoppningsvis är det här sista motgången, innan jag tar mig över mållinjen. Det här är ett lopp jag inte önskar någon annan, men när man befinner sig i det måste man följa dess regler. Jag längtar att möta de där livliga och nyfikna ögonen i spegeln igen, de finns gömda därinne nånstans. Jag vill le med hela kroppen och känna den bubblande känslan som ligger dold där bakom. I mörkret är det svårt att se de allra starkaste färgerna, nyanserna är snarare olika skalor av grått. Bortom det gråa ser jag successivt pastellfärgerna skymta, snart hoppas jag kunna måla bilder i regnbågens alla färger.

Promenaden till sjukhuset för cellgiftsbehandling nummer fyra gick genom ett vårlikt Stockholm. Jag kunde inte undgå att titta lite extra på en gammal dam som rastade sin hund. Hon stödde sig på en krycka och såg så himla skröplig ut, samtidigt tänkte jag på vart jag var på väg. I väntrummet satt två andra skalliga män, likt mig skulle de lägga sig i sjuksängen, sticka nålen i kroppen och fylla den med gifter. Jag köpte inte glassen på vägen imorse, kanske borde jag det, men jag prioriterade att gå min sedvanliga promenad i Hagaparken. För två timmar sen var jag en frisk människa som pratade företagande i telefon, nu är jag cancerpatient som kämpar för mitt liv, det svänger fort.

Jag har väldigt svårt att identifiera mig som sjuk, mitt huvud envisas med att friskförklara mig, men kroppen är inte på samma våglängd. Den förra cellgiftsomgången var oerhört tuff, den försatte mig i sängliggande tillstånd i ett antal dygn. Jag gick ner i källaren en period, började blogga, men när jag läste texten blev jag själv deprimerad, jag ville inte posta den. Jag har alltid skrivit när jag haft bättre perioder, det är alltid lättare. Just idag sitter jag i en sjuksäng, slangen med cellgifter är min vapendragare och bara vetskapen om vad som väntar känns tung. Promenaden hit är jobbig, när de tar mitt blodtryck är det alltid mycket högre än normalt. Det mentala påverkar det fysiska, det blir så påtagligt. Den insikten bör jag kunna ta med i andra sammanhang, både på golfbanan, affärslivet och i hemmet. Hjärnans kraft ska man inte underskatta.

Jag försöker leva ett normalt liv, vill ogärna bli min sjukdom, även om jag borde förstå hur mycket den påverkar mig. Mina tre golfrundor har varit bedrövliga rent spelmässigt, men jag vägrar inse att kroppen inte är med mig. Samtliga tio fingertoppar är bortdomnade, jag saknar förmågan att känna golfklubban under svingen. Varje slag är som att sticka ner handen i en påse Gott & Blandat, jag har ingen aning om var slaget kommer ta vägen. Att gå ifrån att vara en duktig golfspelare till att bli så dålig är rätt jobbigt, även fast jag vet att min kapacitet finns kvar, så vill jag inte acceptera hur dålig jag blivit. Att skjuta 87 slag på Ullna senast var tufft, även fast jag skrattade åt det, känns det jobbigt att ha tappat så mycket. Hela mitt liv har jag ägnat åt att bli bättre, oavsett vad det varit för något. Det är liksom bara den jag är. Igår tog jag en golflektion för att se vad som går att förbättra. Det blev så påtagligt hur klen jag är, jag behöver jobba mycket med att bli snällare med mig själv. Jag har alltid varit min största pådrivare, oavsett vad så har jag alltid kämpat för att bli bättre imorgon än vad jag är idag. För att bli det behöver jobbet göras, att nå framgång kräver hårt jobb. Det märks på mina händer just nu, samtliga fingrar är tejpade på grund av blåsor som uppkommit genom hårt jobb på övningsområdet. Problemet nu är att mina händer är jättekänsliga, kanske inte det mest begåvade att träna så hårt, men den inre fighen mellan dålig golf och sjukdom är tuff just nu. Alla utomstående förstår att jag är sjuk, det är bara jag som har så jobbigt att acceptera det.

Jag har passerat hälften av tiden nu, i förrgår drack jag mina första två glas vin som var oerhört njutbara. På en uteservering under en vacker vårkväll i Stockholm fick jag lyxen att äta min första köttbit sen i mars, det var magiskt. Att sitta där ihop med andra människor och beställa ur menyn gjorde att jag kände mig normal. Den kvällen blev min bästa kväll i år, det var bara så härligt. Jag njöt av atmosfären, människors samtal, skratten, musiken, dofterna och mat & dryck, livet var tillbaka för en kväll. Jag fick känna mig frisk för en stund, en obeskrivlig känsla som jag njöt av. Imorse när jag gick till sjukhuset lyssnade jag på Kent och låten Dom Andra spelades i lurarna och för första gången reflekterade jag över titeln. Frågan är om jag är tillhör Dom Andra eller om de är majoriteten? Har inte funderat över det. I eftermiddag lämnar jag Karolinska igen, jag gör det med dubbla känslor. Behandlingarna gör att jag successivt närmar mig slutmålet att bli frisk, samtidigt har jag insikten om vad som väntar och det är tungt. Det brukar i regel slå till efter fyra, fem timmar, sen kommer illamåendet och tröttheten. Just den här helgen känns lite extra jobbig då jag är själv hemma. Har handlat lite mat inför helgen, behöver bara ta mig igenom den, oavsett hur tuff den än blir.

En månad kvar, det är tiden som återstår, sen ska sista behandlingen vara klar. Förhoppningsvis har jag ett positivt besked att vänta, jag hoppas verkligen på det. Vill verkligen att allt jag kämpat mig igenom ska ge ett positivt resultat, jag förtjänar det. Sedan beskedet om cancern kom i februari har jag promenerat ca 54 mil, totalt 52 pass har jag genomfört. Allt med sikte på att ge cancern en värdig motståndare, en opponent som inte viker ner sig. Inställning är allt, oavsett vad det handlar om så kommer rätt inställning ta en längre! Inga framgångar kommer gratis, det bara är så. Varje dag slåss jag mot min osynliga motståndare, ”jag vet inte vem du är, jag vet inte var du kommer ifrån, men jag vet vad du vill” det är så jag tänker. Jag försöker att använda sjukdomen som en motivator att orka kämpa lite till, framförallt de dagar som är tunga. Fighten triggar min tävlingsinstinkt som behövs som bäst just nu. Risken är väl att jag få pyspunka när jag är ”på andra sidan” men det är det värt. Jag har bestämt mig för att fortsätta min rehab och när hösten kickar igång kommer jag mjukstarta och lyssna på kroppen. Jag har inte satt något datum för full kapacitet, kroppen får vara domare. Förmodligen ligger det antal bakslag och väntar, därför är det viktigt att inte stressa igång utan låta tiden utvisa.

Ser ut över sjukhusmiljön, slangarna, handskarna, den sterila miljön, egentligen inte så konstigt att man får ångest när man exponeras för det här. För en minut sen passerade ytterligare en skallig man med sin ”droppvagn” på släp, han såg medtagen ut. När jag ser mig själv i spegeln ser jag nya fåror i ansiktet, några år får läggas till. Antar att kombinationen av gifter och grubbel sätter tidsaxeln på stereoider, jag ser äldre ut och det får jag bara acceptera. Att gå igenom det här utan fåror är omöjligt, det sätter sina spår. Under hela min ungdom var jag irriterad över att jag såg så ung ut, nu kommer de ”tillgodoåren” att behöva lösas in, efter det här kommer jag att matcha min ålder, förhoppningsvis betydligt klokare dock. Resan till att bli frisk fortsätter med oförtruten kraft, bara fyra veckor kvar, sen kan jag förhoppningsvis lämna Hematologen för lång tid framöver, eller i bästa fall för gott. Att kunna vinka adjö till cellgifter är något jag ser fram emot, att en dag kunna lägga alla biverkningar bakom mig, den dagen….