För en dryg vecka sen skrev jag inlägget om min cancer. Det var en tuff text att skriva, samtidigt kändes det skönt att slippa hålla inne på det. Jag har sedan dess så fått så mycket kärlek, jag blir så glad och tacksam över hur många fina människor det finns! I den här världen och framförallt tiden vi lever i, är det många gånger lätt att tappa hoppet. När en sån här sak inträffar, blir man varse om mänsklighetens vackra sida, jag tror vi är många som har mycket inneboende kärlek som vi mår bra av att dela med oss av. Det är människans bästa sida, när vi delar med oss till varandra, för att verkligen hjälpa någon annan.

Nu har jag också hamnat i vårdapparaten och det måste jag säga – Karolinska är bara så fantastiska! Jag har i stort sett daglig kontakt med dem, antingen är det provtagningar, operationer, tandläkare eller förebyggande medicinering. Allt bygger på att jag ska vara redo nästa fredag, då sätter jag igång med min cytostatika. Det är förmodligen då den RIKTIGA resan börjar, det jag är inne i nu, handlar mer om att förbereda mig för det som komma skall. Jag har försökt att tänka mig in i det som väntar, men har insett att jag aldrig kan föreställa mig det. Den listan över biverkningar som jag tagit del är lång och ingen av dem känns lockande. Jag försöker vara oerhört disciplinerad i mitt uppbyggnadsarbete, har gått in i en rutin som bygger på tidiga mornar med en mils promenad i parken. Vill gärna få egen tid att lyssna på musik, prata i telefon, njuta av naturen och känna om kroppen fortfarande är med. Man blir ganska nojig kring kroppen och dess signaler, de två signaler som ligger närmst att hålla koll på är viktminskning och nattliga svettningar. Jag har gått ner en del i vikt, frågan är om det beror på stadie II i cancern eller om det är att jag tränat och rört mig en hel del under längre tid i kombination med annorlunda matvanor? Jag är väldigt kluven till det just nu, men å andra sidan är jag bara 9 dagar bort från starten av min behandling.

Idag åkte jag ut till Kista och tränade golf, körde ett ganska ordentligt pass på 2 timmar. Skönt att lägga all energi på det istället, att hantera tankarna kräver mycket ork. Emellanåt dyker de mörka tankarna upp, då är det viktigt att stänga ner dem fort. Jag vill inte tillåta dem just nu, jag vet att de kommer komma, men i min uppbyggnad behöver jag lägga allt fokus på plussidan. Jag pratade med läkarna om det här igår, jag ville gärna höra deras respons kring min plan. De hade egentligen inga synpunkter på det, däremot var de tydliga med att jag kommer att behöva förbereda mig på något som heter Fatigue. Det är en sjuklig trötthet som inte alltid förbättras efter vila och sömn. Man upplever det ofta som total energilöshet och det kan kopplas till uppgivenhet, stress, oro och depression. Om/när den dyker upp kommer all min viljestyrka att behövas, allt det jag kämpar för att bygga upp nu, lär behövas då.

Imorgon eftermiddag har de lovat mig provsvaren kring eventuell spridning till sköldkörteln, det är en stor grej. Antingen är jag i fas I eller fas IIII, det är stor skillnad och ändrar hela behandlingstiden och den procentuella statistiken. Jag vill ogärna tänka statistik och procentsatser, sannolikhet känns inte som något jag vill kalkylera nu. Fram tills beskedet försöker jag ställa in mig på det värsta och hoppas på det bästa. Besvikelserna känns värre nu, det är avsevärt mycket mer på spel. Innan det här tänkte jag ofta så här kring större affärer, nu inser jag att vågskålen innehåller något helt annat och det känns inte bra.

Jag har försökt att drömma lite, inga stora grejor men små saker jag vill göra när behandlingen är klar. Allt jag tidigare tagit för givet är ju inte det längre, de garantier jag tidigare upplevt finns inte på samma sätt. Idag träffade jag en kompis ifrån golfklubben som skulle till Spanien över påsk, han frågade om jag hade några resor inplanerade? Jag sa att jag hade en resa till Spanien bokad i april, men att den nu är avbokad. Ovissheten om framtiden är lite kämpig att hantera, att inte kunna planera och att inte veta. Tänk vad lätt det är att ta saker för givet, saker som man aldrig ens reflekterat över. När den lilla detaljen ”livet” kommer in och gör sig påmind, inser man vad snabbt förutsättningarna kan ändras. När kulan som snurrar i livets lotterihjul stannar på fel siffra, blir man snabbt varse om hur fort de kan svänga. Jag vill verkligen försöka tro att detta kommer leda till något bra, jag måste helt enkelt tro det! På något outgrundligt sätt kommer jag att se tillbaka på detta som något positivt. Just nu har jag svårt att se det, men förhoppningsvis är det så. Livet är allt annat är rättvist, det kommer aldrig någonsin bli det. Vi är många som föddes på den här delen av planeten, vi har mat på bordet, tak över huvudet och förutsättningar att skapa och bygga vår egen framtid. Ibland är det lätt att glömma det, framförallt i en sån är situation. Nånstans handlar det bara om att se framåt, hela tiden sträva åt det hållet och inte titta för mycket över axeln.

En sak som slagit mig är att jag ofta sitter och tittar på gamla fotografier över händelser som hänt de senaste tio åren. Mycket bilder på Svea, Anna och saker som vi upplevt ihop. Många roliga golfresor med vännerna genom åren. Varje gång jag ser bilderna slår det mig hur viktiga alla bilderna är, hur glad jag är att jag gjort så mycket. Att jag försökt haft en JA-inställning till livet, att jag försökt följa mitt hjärta och göra saker som skapar energi och glädje. Att jag följde min golfdröm, att jag valde entreprenörslivet och att jag hade turen att bli älskad tillbaka av Anna. Utan det, så hade jag inte haft lyxen att varje dag krama på Svea, hon är verkligen mitt allt här på jorden! Kärleken till henne går inte att beskriva, alla som har barn vet vad jag menar. Min biologiska pappa sa en klok sak till mig när jag var ung, ”Stefan, ångra inget du gjort, ångra bara allt du inte gjorde”, det var en av få saker jag tog med mig ifrån honom. Det har på något sätt präglat mitt synsätt och som förmodligen gjort att jag alltid vågat vara modig. Det är väl den egenskapen jag haft mest glädje av och som jag är mest stolt över. Jag är modig, jag vågar göra saker som många undviker. Det är möjligt att jag saknar konsekvenstänk ibland, men att vara modig är något jag har nytta av nu. Det jag har framför mig kräver mod, det kräver att jag vågar kliva in med öppna ögon och våga exponera mig för allt. Modet är också det som gör att jag kommer besegra sjukdomen, det kommer vara min absolut viktigaste tillgång.

Nu är det kväll, imorgon den här tiden vet jag ifall det är i fas I eller IIII, det känns som en lång väntan. Om man som jag växt upp med dåligt tålamod är all den är väntan rena terrorn. Att inte sitta med fakta på handen är något av det värsta jag vet! Men just nu kan jag inte göra annat än att slå ihjäl tid och pusha bort osäkerhetskänslan. Nu håller jag tummarna för allt som går, jag tycker att jag har förtjänat lite kantboll in i livet. Det har varit så många studsar i fel riktning, snälla låt den här studsa rätt….snälla.

Jag stod vid dörren, klockan var 08.02, jag höll Svea i handen och vi skulle gå till skolan. Telefonen ringde och jag svarade, rösten i luren var sakligt korrekt ”Det är bekräftat, du har Lymfom, det innebär cancer i lyfmkörteln”….Jag släppte Sveas hand, tittade med tom blick in i väggen och tänkte, det var det livet…..

Det finns vissa saker i livet som inte går att förklara, såvida du inte varit med om det själv. Ett sånt här besked går inte att beskriva, det är surrealistiskt. Att få beskedet cancer är som att få din dödsdom, det är så det känns. Golvet försvinner under dina fötter och du faller handlöst, en miljon tankar far runt i ditt huvud samtidigt och det går inte att stoppa. Det här hände mig för drygt 4 veckor sen, den dagen kommer jag aldrig att glömma. Det kommer alltid finnas ett före och ett efter den morgonen, där ställdes allt på sin spets och det mesta i livet blev rätt oväsentligt.

Det hela började i slutet av januari, jag satt och åt middag med Anna och kände en knöl på halsen, jag tänkte väl att jag har en förkylning på gång, det var inte mer än så. Två veckor senare satt jag med handen på halsen och konstaterade att knölen blivit större, Anna kunde se den väldigt tydligt. Jag skrev ner i min kalender att jag skulle kontakta vårdcentralen för att kolla upp den, men glömde bort det några dagar innan jag ringde och fick en tid direkt på Sophiahemmet redan måndagen efter. När måndagen väl kom ringde jag en kollega på jobbet och sa att jag kommer missa måndagsmötet, jag måste in en snabbis till Sophiahemmet för att kolla nån fettknöl som satt sig på halsen. När läkaren väl ställt sina frågor, testat ultraljudet och känt på knölen, sa hon att jag kommer att få en remiss till Karolinska som bör kolla upp det här. Knölen ska inte sitta där och det finns en viss risk att det kan vara en tumör. Jag gick ut genom dörrarna på Sophiahemmet och tänkte, vad sa hon….? Helt plötsligt står jag på parkeringen och gråter, tårarna rinner ner för mina kinder och jag ringer hem och berättar att jag troligen fått cancer…

En vecka senare befinner jag mig på Karolinska igen och då sticker de en massa nålar i knölen för att kolla upp vad det är och dagen efter är tisdagen, 08.02 där mitt liv förändrades…..

Nu har det gått en månad, på måndag träffar jag läkarna för att få samtliga svar, vilken typ är det? Har den spritt sig? Hur ser min behandling ut? Mina frågor är oändligt många, svaren är få….Det enda jag egentligen vet är att den typen jag har är elakartad, sk Hög-malign, vilket innebär döden om den inte behandlas. Karolinska är dock världsledande på cancerbehandling och Lymfom som färdas genom blodet, har de fina utsikter att fixa! Behandlingen skall vara en av de absolut tuffaste men prognosen ser bra ut, jag kommer att greja det!

Resan jag gjort de senaste 4 veckorna går inte att beskriva, det har verkligen varit en känslomässig berg o dalbana, det har varit några riktigt djupa dalar, men också en hel del positiva saker. Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att det finns så många kärleksfulla människor därute som bryr sig om mig, det har verkligen värmt mitt hjärta. Att inte vara ensam i den är fighten känns jätteskönt. Anna och Svea är mina 2 klippor, vill inte utsätta dem för det här men tyvärr står detta utanför min makt. Jag gör precis allt som går för att hjälpa Anna i det här, på många sätt är det här betydligt värre för henne, att stå utanför och se på utan att kunna göra något, det måste vara fruktansvärt.

Men jag kommer inte att sätta på mig nån offerkofta i detta, det finns inget att vinna på det. Den enskilt viktigaste egenskapen som jag kommer att behöva nu, är mitt huvud. Jag har tillbringat de senaste veckorna med att förbereda mig inför den här kampen, jag har läst, pratat med andra patienter, forskare och läkare för att förstå. Jag ändrar kostvanor, drar ner på stressen, promenerar, pratar, skriver och försöker att vara i nuet. Jag försöker omfamna alla känslor, ta in dem och bara låta dem vara. Att bryta ihop är ok, det är bara mänskligt. Att ständigt vara påkopplad går inte, är det något jag lärt mig ifrån golfen, så är det att kunna plocka fram det mentala när det behövs, samtidigt som det gäller att lagra energin när den inte behövs lika mycket.

På nåt sätt handlar det om att måla bilderna i vitt, det är alldeles för lätt att bara använda den svarta penseln. Ur varje jobbig tanke går det att hitta nåt ljust, ibland måste man bara leta lite mer. Jag kommer att försöka jobba med korta målbilder, hitta något positivt att se fram emot, att hela tiden försöka jobba med korta etapper. Det kan handla om något så trivialt som att bara sätta sig i bilen, sätta på lite Winnerbäck, Le Marc, Mauro, Orup eller nån annan sentimental musik som jag alltid varit så svag för, för att åka ut till Wermdö och slå en hink. Förhoppningsvis kommer jag att ha bättre dagar och då kommer jag hyra en golfbil och spela lite, jag behöver ha de här bilderna att se fram emot, det kommer att vara mina livlinor. Frisk luft, skog, fågelkvitter, sol och vatten, jag kommer förmodligen att se allt annat med andra glasögon framöver. När saker helt plötsligt rycks bort, inser man värdet av dem. Att som igår, efter styrelsemötet, få äta en fiskgryta och ta ett glas vitt på Wasahof, var helt fantastiskt! Förmodligen kommer det dröja lång tid innan jag gör det igen, därför får nuet en helt annan innebörd.

Jag har trots allt drivit företag i 16 år, det har varit allt annat än en rak resa att ta mig dit där jag är idag. De kamper jag utkämpat för att ta mig hit, är många. Den gemensamma nämnaren för att lyckas, har alltid varit mitt huvud, det är och har varit min allra största tillgång. Nu kommer den tillgången att ställas inför den yttersta prövningen, den här gången finns ingen fallback.. När det kommer till bolaget, så känner jag mig ändå lugn. Vi har en tillväxt på drygt 130%, det går oerhört bra! Vi snuddar svarta siffror för Higher och Next u har börjat året grymt. Vi bör landa kring 40 MSEK i år och det känns skönt att lämna över stafettpinnen till ledningsgruppen som får ta över ansvaret nu. Det hade varit betydligt värre att lämna om vi hade haft det motigt, men mitt fantastiska team på jobbet kommer att överträffa alla mina förväntningar. Jag kommer att sakna dem enormt mycket, de spelar en väldigt stor och viktig roll i mitt liv. En stor del av min identitet sitter också i entreprenörskapet, den delen kommer jag tyvärr att behöva plocka bort under behandlingstiden. Det kommer att bli många förändringar, jag står inför något jag inte vet vad det, med en elak fiende som växer i mig. Samtidigt är jag på en stabil plats i livet, jag är mentalt rustad att kliva in, ta fighten och gå segrande ur den. Det är bara så det är, alla andra alternativ har jag redan gått igenom, analyserat och förkastat. Kvar står jag, livet och många år till på den är planeten. Jag ska vara med på Sveas student, vi ska spela 2 generationer, jag och Anna har tusen spännande saker framför oss och Higher ska inom 3 år omsätta 100 miljoner och ha en miljardvärdering. Jag har så ofantligt mycket spännande framför, jag är alldeles för nyfiken och min vilja att leva är så stark! Det här kommer bli ytterligare en prövning, men nu är den där och då får jag hantera den. Det enda jag kan styra är framtiden, vilken inställning jag väljer och vad som känns rätt i mitt hjärta.

Jag kommer att använda den här bloggen en period framöver, det kommer att vara min kanal att få ut känslorna. Jag har aldrig varit något vidare på att hålla känslorna inne i mig, det har aldrig funkat för mig. Nu kommer jag verkligen behöva hitta ett sätt att kanalisera dem och jag tror och hoppas att det här kommer att hjälpa.