Under lång tid har jag följt och debatterat med människor inom sociala medier. Främst har det varit Twitter som fångat mitt intresse, men även Facebook har bidragit med en hel del. Det har varit debatter om jobb, entreprenörskap, politik, rasism och en hel mängd andra frågor. Det har många gånger varit relativt konstruktiva diskussioner, ofta har vi inte enats, men utbytet har varit givande. Det senaste året tycker jag dock att något drastiskt har förändrats. Det är ett alltmer hårdnande tonläge, det hatas mer och framförallt blir det flockbeteenden där man gemensamt samlas kring något/någon att förakta, förtala eller hata. På Twitter ser man alltmer ordet #gate dyka upp, där jakten på nya infallsvinklar att slå ner på något/någon framhetsas. Många gånger är det vuxna människor som släpas i smutsen och ska stå till svars inför mobben som vill lyncha dem. I många fall hänger de vanliga medierna på och de uthängda personerna dyker upp i TV eller radio för att göra avbön eller försöka förtydliga vad de egentligen menade.

I många fall handlar det om olika -ismer, antingen är det rasism, feminism eller någon annan -ism. Problemet med -ismer i min värld är inte begreppet i sig, det är att de olika -ismerna tagits av radikala sympatisörer inom sin -ism och sen körs det så hårt att begreppet förstörs. Jag tycker att Blondinbellas blogginlägg för inte så länge sen talade sitt tydliga språk, hon som egentligen är själva sinnebilden för en tjej som lyckats, som tidigare kallade sig själv för feminist, nu gav bilden av att feminister är håriga kvinnor som dricker rödvin i grupp och bara gnäller över orättvisor. Ändå vet vi att en feminist i själva verket är en person som slåss för lika villkor på arbetsmarknaden, som anser att kvinnor och män har exakt samma värde. För mig är detta en självklarhet, jag tror på individen, inte på ett kön, även om jag är fullt medveten om hur historien ser ut och att det fortfarande finns en mängd orättvisor att bekämpa. Jag tror dock att de med de mest radikala synpunkterna, som målar ut män som paria, inte gör feminismen en tjänst. Jag tror snarare att de förstör för alla andra tjejer/kvinnor som kämpar därute. Jag skulle vilja dra en liknelse till en fotbollsklack – där ett litet gäng huliganer, förstör för resten av klacken som består av riktiga supportrar.

Sociala medier blir många gånger lite olyckligt, framförallt Twitter, där antalet tecken är begränsat till 140 stycken. Det blir så trubbigt och lämnar alldeles för mycket utrymme för tolkningar. Nån skriver något, som sen länkas vidare och vips så har vi en Twitterstorm på halsen. Det räcker med att titta på Uppdrag Granskning med Janne Josefsson i spetsen för att inse att nånting är på gång. Helt plötsligt dyker ordet #gate upp och sen är gatloppet igång, den ena personen efter den andra slåss om att vara mer sarkastisk och dömande, det är egentligen rätt sjukt att se vad som händer.

Det vi ser nu, håller på att skapa ett samhälle som successivt delas, där fler väljer att tystna för att inte riskera att tycka något som inte är politiskt korrekt (PK). Jag själv som egentligen alltid varit en person med mycket åsikter, märker hur jag successivt inte vågar uttrycka mina åsikter längre, med risk för att det ska misstolkas. Visserligen spelar inte det någon roll för min egen del, men det börjar slå igenom på våra politiker. Jag tycker att de blir alltmer flata och passar sina tungor för att inte säga något som misstolkas. Det blir ett samhälle där vi alltmer vädrar våra ”riktiga” åsikter inom husets 4 väggar och visar vårt missnöje i tysthet. Rasismen är ett sånt exempel, jag tror inte vi är speciellt rasistiska i Sverige, däremot skapas ett missnöje när inte någon politiker förutom SD vågar lyfta frågan på bordet. Helt plötsligt har ett parti som SD tagit 10 % av rösterna, utan att ha någon politik och de får dem gratis genom att resterande politiker är för fega för att våga prata om det. Integration handlar om människor, individer, med olika utseende och bakgrund med samma värde! Vi är alla födda på samma jord och behöver varandra, men som det ser ut nu, så ger inte Sverige schyssta förutsättningar för alla personer som vill komma hit. Istället för att gemensamt lyfta frågan, prata om det och försöka vara konkreta och hjälpas åt, väljer man att ducka och där står Jimmie Åkesson och håvar in röster – det är bara så tragiskt!

Jag hoppas att det vi idag ser är ett övergående fenomen, att vi kan hitta tillbaka till ett mer humant klimat, där vi hjälper varann och försöker att göra konkreta saker istället för att hänga ut varann. Spåret som vi är inne på nu kan aldrig vara hälsosamt, makten och dagordningen ägs nu av de med högst röst. De med de mesta radikala åsikterna styr vad som nu skrivs på löpsedlar eller vad som debatteras i tv. Många gånger häpnar jag över vad lite som krävs för att få in en ledare i någon av våra stora tidningar. Ofta är det rena lögner som skrivs, det är ofantligt dålig journalistik där väl underbyggda fakta ersätts med tyckande och åsikter. Mängden information vi får i kombination med enkelheten att distribuera våra åsikter via sociala medier gör att reptilhjärnan många gånger är alltför snabb. Vi hinner inte alltid gå på djupet och sätta oss in i frågor innan vi tycker, detta gäller oss alla, även jag själv har varit alltför snabb ett antal gånger. Idag försöker jag att lägga band på mig och sätta mig in i ämnet bättre innan jag ger mig in och börjar tycka en massa. Min gissning är att det stundande valet är en viktig parameter till varför detta händer just nu. Vi lever för närvarande i en tid där tyckande är mer värt en fakta och då blir åsikterna det som skär genom bruset och desto starkare de är, desto större sannolikhet till delningar och likes. Jag hoppas att våren, solen och lite fågelkvitter kommer att få oss alla att börja se livet lite ljusare. Det kanske låter naivt, men hoppet är det sista som överger människan och Irl tycker jag fortfarande att vi behandlar varandra med större respekt. Det kanske är som någon sa – bakom ett tangentbord kan vem som helst vara stursk.