Idag är det exakt år sen jag upplevde av de värsta dagarna i mitt liv!

On 31 maj, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
8

Idag är det exakt 1 år sen jag sa upp mig på Ineed, det bolag jag själv hade grundat. Jag kommer så väl ihåg den dagen, det var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag blev ombedd av styrelseordföranden att lämna mina nycklar och fick gå hem. Jag kommer aldrig att glömma den promenaden, jag var ledsen, arg, uppgiven och bitter! Det var slutet på en lång period av förhandlingar där jag själv in i det sista trodde jag skulle köpa bolaget. Jag vill minnas att jag gick hem och satte mig i soffan och undrade vad som egentligen hade hänt, hur kunde det bli så här..

Idag är det årsdagen, det har gått 365 dagar sen dess. Tid är verkligen något som bara kan passera revy, man är så uppe i sitt att man inte märker vad som händer. Att reflektera är ofta något jag själv är dålig på, tror dessvärre inte jag är ensam om det. Men idag har jag bestämt för att faktiskt känna efter, känna efter hur förbannat mycket bättre mitt liv är idag! Att fatta jobbiga beslut kan vara svårt, framförallt när det är så livsavgörande saker. Nu har jag aldrig gift mig, så jag kan inte föreställa mig hur det är att skiljas med någon man älskat, men jag kan tänka mig att det är närbesläktat med det jag genomgick.

Idag skiner solen och jag ser att den skiner. Jag märkte också att fåglarna kvittrade när jag gick till jobbet imorse. Såna saker la jag inte märke till för ett år sen. Då var tankarna någon annanstans. Då handlade det om överlevnad, idag handlar om att njuta, skratta, le och leva. Förra året spelade jag en golftävling i samband med uppbrottet, jag hamnade i den bakre delen av startfältet, igår spelade jag samma tävling, jag tror jag landade på prispallen, om inte så blev jag iallafall topp-5 med mina 72 slag. Det säger också en del om hur psyket hänger ihop med prestationen, man måste må bra för att kunna prestera.

Att säga upp mig från Ineed var då det värsta och kanske det största beslut jag fattat! Idag kan jag se tillbaka på det beslutet som det bästa jag nånsin fattat. Idag känner jag mig verkligen levande i det jag gör, att driva Next u är så sanslöst härligt! Det känns knappt som något jobb, det är en passion som jag råkar ha som jobb, å dessutom börjar det bli framgångsrikt också. Det hänger säkert ihop, gör man saker av ren inspiration och glädje, brukar det smitta av sig. Man behöver inte spela nåt spel, energin kommer inifrån, det lyser igenom. Att komma hit har varit en enorm risk, jag toppbelånade min lägenhet och har gått i personlig borgen för varenda krona. Att dra igång helt solo är definitivt något annat, man äger allt ansvar själv och varje beslut hänger på en själv. Det finns ingen annan att bolla med, vilket många gånger är lite jobbigt. Men efter resan jag har gått igenom så känns det helt rätt. Man ska egentligen inte prata i termer om revansch, men just den här dagen känner jag faktiskt att jag har fått min revansch!

Den här dagen ska jag njuta av, ikväll är det kalas och imorgon ska jag på bröllop. Jag ska se till att bära med mig den här känslan ett tag, det blir så lätt att man bara glömmer den och springer vidare. Ibland kan de jobbigaste besluten visa sig vara de bästa, man vet det inte där och då, men med facit i hand kan det många gånger vara så. Njut av dagen och ta hand om varann!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • •
 

Att söka jobb eller att rekrytera ser inte ut idag som det gjorde för några år sen!

On 16 maj, 2013, in Bemanningsbranschen, by stefan
2

Under alla mina år som jag har jobbat med rekrytering, har man pratat om validering, att hitta rätt kompetens, att rekryteraren skall ha rätt bakgrund och utbildning mm. Allting har ständigt utgått ifrån att den stora utmaningen ligger i att sålla bland mängder av ansökningar, att hitta de mest intressanta kandidaterna för att sedan via intervjuer, tester och referenser säkerställa att det är rätt person. Om man som företag väljer att anlita ett rekryteringsföretag är det bland annat den här kompetensen man köper. Hela processen bygger på detta och om man gör en liten snabb undersökning på 10 rekryteringsföretags hemsidor finns det i 9 fall av 10 en process som beskriver detta.

Men om man kikar på hur beteendet ser ut idag, det beteende som finns därute i verkligheten, dvs i  människors vardag. 90 % av de i arbetsför ålder har idag tillgång till en dator, förmodligen även en smartphone och kanske tom en Ipad. Svensken tillhör världens mest uppkopplade folk, det är ett ständigt flöde av information och var och varannan person sitter nerkörd med ansiktet i sin telefon. Åtminstone ser det ut så på bussen, tunnelbanan eller när man ser folk sitta på en uteservering eller i en restaurang. Vi fotar bilder och lägger på Facebook eller Instagram, vi statusuppdaterar och vi delar information med varann. Det är så 2013 ser ut i Sverige, bra eller dåligt låter jag vara osagt – men det är så det ser ut.

Om man dessutom verkligen tittar på vad det är som gör att en rekrytering går bra eller om den misslyckas, då måste man börja studera hela processen. Man måste börja fundera på hur den jobbsökande agerar? Hur den rekryterande chefen gör? Hur det ev rekryteringsföretaget jobbar? Hur skriver man sina annonser? Var publiceras dessa? Hur hittar man som jobbsökande själva jobbet? Vad är det som gör att man blir lockad av det? Det finns mängder av relevanta frågor, helt plötsligt är det faktiskt rätt många parametrar som börjar bli intressanta, det handlar inte längre ”bara” om att hitta rätt person. För rätt person kan faktiskt vara en mängd olika personer! Det finns INTE bara en rätt person för varje jobb, åtminstone inte de jobb som jag känner till. Även en president är utbytbar. Att hitta sitt rätta jobb eller att hitta den rätta personen blir helt plötsligt rätt slumpartat. Det kommer nämligen in en sak till i hela processen – Timing. Ett ord jag inte sett någonstans i rekryteringssammanhang. I de allra flesta fall är detta ord extremt viktigt, hur ser timingen ut i allas våra liv? Är det rätt att hoppa på tidernas utmaning nu, eller ska jag ta det där jobbet som egentligen inte är mitt drömjobb ändå? Om jag inte har något jobb och hittar ett jobb som kanske inte känns sådär jättespännande, ska jag söka det ändå? Det finns så oerhört många aspekter att faktiskt fundera över när det handlar om jobb. Vågar jag tacka nej till ett jobb när jag är i en annan process som egentligen är mer intressant?

Vad är det då som gör att den ”rätta” personen ändå inte får jobbet som man passar för? Väldigt mycket beror faktiskt på att beställaren inte prioriterar rekryteringen. Man är sen i sin återkoppling eller så ändrar man sig med vad man egentligen söker under rekryteringens gång. Det rekryterande företagets chef kan många gånger tro att duktiga kandidater växer på träd, att de står i kö för just detta jobbet. Men så ser inte verkligheten ut, hyran ska betalas, maten ska fram på bordet och skulderna måste betalas. Alltså tvingas människor ta ett annat jobb än det man egentligen vill ha och detta i vissa fall pga en dålig beställare. Tyvärr är det så det ut, jag är den förste att beklaga detta. Det kan också vara så att den annons som företaget gör inte är tillräckligt attraktiv eller så syns den inte på rätt forum. Många människor använder idag sin mobil för att söka information och gissningsvis kollar de även jobb via den. Därför att det viktigt att platsannonsen ska vara synlig och den bör dessutom vara informativ och helst lite attraktiv.

När man skärskådar hur det egentligen går till att rekrytera en person så inser man helt plötsligt att det är många detaljer som måste klaffa på vägen. Det handlar inte bara om att en rekryterare skall vara duktig på att intervjua, det är oerhört mycket mer komplicerat än så. Jag tror tyvärr inte att det kommer att bli enklare framgent, vi ser en alltmer kräsen generation komma ut på arbetsmarknaden, med en annan inställning till jobbet. Där finns oerhört många utmaningar att sätta tänderna i.

För mig som har förmånen att varje dag kunna påverka det bolag som jag driver, är det av största vikt att förstå det vi håller på med. Vi har på ena sidan en jobbsökande med en massa önskemål och på andra sidan en beställare med specifika krav och önskemål. Det handlar ständigt om att tillgodose båda sidorna, vilket många gånger är jättesvårt. En f d chef sa en gång till mig ”Stefan, det handlar om att ständigt ha örat mot asfalten” han var så rätt på det. Utifrån det måste jag verkligen förstå vad det är som vi håller på med och sen parera för att ständigt förbättra vår verksamhet. Man kanske inte tror att ett rekryteringsföretag behöver produktutveckla sin verksamhet, åtminstone om man kikar på hur många bolag det finns och hur deras hemsidor ser ut. I min värld handlar det om att ständigt analysera det vi gör och ifrågasätta om det går att göra det enklare och roligare för samtliga parter. Att faktiskt minska sannolikheten för felrekryteringar och öka sannolikheten för rätt timing. Inom kort kommer vi att ta fram en tjänst som gör det ännu enklare för samtliga parter att faktiskt landa rätt. Jag längtar verkligen till att vi kan komma ut och lansera den, det ska bli oerhört kul!

Att hitta ”rätt” person är en sak, att faktiskt också knyta ihop säcken hela vägen på ett smidigt sätt är något annat. Rekrytering och jobbsökande ser 2013 inte ut som det gjorde 2003 eller 1993, även om vissa tycks tro det. Idag handlar det om så mycket mer! Jag kommer att se till att vi på Next u kommer att fortsätta jobba med helheten och utveckla vårt erbjudande. Det handlar trots allt om så mycket mer än än ”bara hitta rätt kompetens”, vad det nu är. Människan är långt mycket mer mångfacetterad än så, låt oss alla förstå det.

 

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • • • •
 

Vad är meningen med livet?

On 14 maj, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
8

Tänk hur många gånger jag har funderat över livets mening, vad det är som gör att vi faktiskt finns på denna planeten. Finns det någon mening med våra liv, eller går vi genom livet utan att ha någon uppgift? Jag har bollat frågan med några goda vänner och svaren är lika många som det finns nya frågor. Ämnet är outtömligt, kanske det som gör det så spännande? Önskar jag satt inne med en massa begåvade svar men jag är lika svarslös som resten av jordens befolkning. Min egen tes är att det ligger i varje människas hand att faktiskt försöka skapa sig någon mening. Jag tror att vi alla behöver någon vägvisare, något som gör att vi styr nånstans. Egentligen spelar nog inte själv riktningen nån större roll, det viktigaste är att vi tror på det vi gör.

Bakgrunden till mina tankar är mitt lunchmöte idag. Jag träffade en tjej som vi samarbetar med och vi kom in på ämnet och berörde känslan av att uppnå sina mål. Att sätta upp olika mål för sig själv och att sedan lyckas uppnå dem. Vi hade båda liknande bakgrund med en idrottskarriär där vi satsat allt för att nå dem. Ingen av oss nådde hela vägen fram, men vi vet båda hur det känns att kämpa stenhårt för att se hur långt man kan nå. Båda nådde vi vissa mål på vägen och vi var rätt eniga om att känslan vi upplevde inte var den som vi hade förväntat oss. Snarare var det en känsla av tomhet, att man strävat så hårt efter något och när men sedan nådde fram så var det liksom inget mer med det. Den där otroliga tillfredsställelsen som man hade förväntat sig lyckades inte infinna sig, snarare blev det tomt och man kände sig lite besviken. Nästan lite blåst på konfekten.

Som entreprenör infinner sig nästan samma känsla som det var inom idrotten. Man sätter upp målen, börjar måla bilden, försöker att hitta den rätta vägen för att sedan skrida till verket. Varje dag är en tävling, det är nya segrar att vinna. Små delmål på resan mot det STORA målet, som ska ge tillfredsställelsen, den där ultimata känslan av att ”jag gjorde det, jag lyckades”. I mitt fall har jag golfkarriären i ryggsäcken, den lärde mig oerhört mycket om vem jag är, hur jag reagerar och vad som egentligen gör mig glad. Golfen är skoningslös, den plockar ner en på jorden på en mikrosekund! Vid minsta okoncentration blir man omedelbart bestraffad, det är spelets hemlighet, det är det som fångar alla som börjar. Att driva bolag är på sätt o vis inte lika skoningslöst, åtminstone blir man inte bestraffad på en sekund. Däremot väcker företagandet samma känslor, det är en mix av ständig oro, lycka, sorg och sömnsvårigheter. Det är en ständig kamp för att känna sig nöjd, att känna sig lugn och ha kontroll över situationen.

Sen början av februari har jag varit orolig, det har hela tiden dykt upp nya moln på himlen. Ibland har de varit större och ibland mindre, men de har funnits där. Antingen är det försäljningen, leveransen, ekonomin eller likviditeten. Ständigt dessa frågor som dyker upp, det bara är så, det hör entreprenörskapet till. Det blir aldrig lugnt, alltid någon ny strid som måste vinnas, men det är också det som är charmen. Jag har insett att det är själva resan som är målet, det är den som gör att jag känner mig levande. Dessa ständiga utmaningar gör att jag ständigt måste utveckla mig själv, det handlar hela tiden om att sträva efter att bli lite bättre. Varje dag är en ny tävling som gör att nya segrar kan erövras. Att se företagandet som en idrottskarriär upplever jag som väldigt stimulerande. I början är det självklart väldigt tufft, men när man passerat den första nivån, så börjar det bli spännande. När varje dag inte längre handlar om liv eller död utan det handlar om att vinna nya segrar. Ibland är de små men ibland kan de vara större.

Att se resan som målet tror jag kan vara nyttigt, det gör att man känner sig levande. Livet blir så påtagligt, man behöver inte leta efter sina känslor, de bara finns där. Det är skratt, gråt, oro, glädjeskutt och man känner verkligen att man lever. Det där målet kan gärna finnas där, men låt det vara rörligt, låt det vara föränderligt. Livet är ingen rak resa, det kommer ständigt vara upp – och nergångar, vilket också kan vara själva definitionen på att man de facto lever livet medans man lever. Att se livet och resan som målet, funkar åtminstone bra för mig, det känns ok. Vi är alla individer, kvinnor och män, med olika förutsättningar och bakgrund. Ingen annan kan sätta reglerna åt oss, även om det just är det som vi alla drabbas av. Vi växer alla upp med information om vad som är rätt o fel, hur drömlivet ser ut, hur vi ska leva vårt liv för att passa in i normen. Men varför ska vi passa in i normen och framförallt – vad är det som säger att normen är rätt? Ingen vet ändå hur länge vi kommer att leva?

Vem har sagt att livet ska vara lätt? Å andra sidan, vem vet vad som är rätt för dig? Inte jag iallafall, jag vet inte ens vad som är rätt för mig. Det enda jag vet är att jag lever, för det känner jag – varje dag!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • •
 

Har återupptäckt våren som jag förlorade 2012.

On 8 maj, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
0

På min väg till jobbet imorse så gick jag som vanligt genom observatorielunden. Det började bli grönt på träden och jag var tvungen att ta ur mina hörlurar från öronen för att lyssna till fågelkvittret. Jag stannade faktiskt till för att ta en bild och föreviga känslan jag hade i kroppen, den där ni vet – vårkänslan. Kanske den mest underbara som finns, det bara spritter i hela kroppen, framförallt efter den här långa vintern. När jag stod där så började jag fundera över livet, det blev liksom oundvikligt. Jag har promenerat den vägen sedan våren 2008, jag har sett varje årstid passera revy där, men nu kändes det annorlunda.

För exakt 1 år sen promenerade jag samma väg, vareviga morgon gick jag genom lunden. Jag såg vintern sakteliga förvandlas till vår, men jag noterade det inte. Varje dag gick jag i andra tankar, det var annat som cirkulerade i mitt huvud. Våren 2012 passerade för mig obemärkt förbi, jag var inte där, psykiskt. Jag minns så väl hur mina tankegångar gick – kommer jag att få köpa Ineed eller kommer jag att sälja? Hur ska jag finansiera köpet? Hur gör jag med alla åtaganden? Hur kommer vi fram till värderingen av bolaget? Avtalsskrivning, vad innebär det? Frågorna var hur många som helst, jag hade ständigt denna gnagande oro i kroppen. Från att jag vaknade till att jag somnade så funderade jag över hur jag skulle klara att reda ut allt. Att lägga märke till våren, dofterna, fågelkvittret eller alla människor, det fanns inte då. Kroppen var inställd på överlevnad, jag skulle minsann fixa allt! Våren och sommaren 2012 är för mig ett förlorat kapitel i mångt och mycket, jag var med fysiskt men det var också allt.

IMG_3553[1]

Imorse när jag gick där, så kom alla dessa tankar farande och jag insåg att jag precis återupptäckte våren igen. Det var härligt att återigen inse att livet har givit mig en ny chans, en möjlighet att återigen leva igen. Det är faktiskt så det känns, helt plötsligt insåg jag att jag lever igen, det är en härlig känsla. Samtidigt måste jag erkänna att jag är märkt av resan, mitt immunförsvar har fått sig en duktig törn. Inom loppet av 6 månader har jag haft en ordentligt influensa och nu ytterligare en, följt av bihåleinflammation. Det är något jag inte tidigare har varit med om, jag har nästan aldrig blivit sjuk tidigare. Jag märker det även på mitt humör, jag har lite lättare till att bli nedstämd nu, jag är lite mer orolig och min inställning till livet är betydligt mer ödmjuk. Den där killen som tidigare kunde kasta sig in och anta varje utmaning, har nu blivit lite mer försiktig, visserligen behöver det inte vara av ondo, men för mig är det ändå tämligen nytt.

Samtidigt måste jag säga att jag äntligen börjar känna ett spirande hopp om livet igen, Next u känns faktiskt som det bästa som hänt mig. i april spräckte vi en ordentlig milstolpe, vi fakturerade för över 1 miljon bara under april. Det känns häftigt att så här tidigt spräcka den barriären. På Ineed behövde vi nästan 3 år för att lyckas med det. Det skall dock tilläggas att vi haft en osedvanligt bra månad, men jag tänker faktiskt gotta mig i det för en stund, jag har redan börjat oroa mig för maj ändå. Mina fantastiska kollegor har verkligen uträttat underverk, de är helt underbara och jag är så stolt att få jobba tillsammans med dem. De är mina stöttepelare, mina bollplank och tillsammans har vi skapat en teamkänsla som är makalöst bra.

Den största skillnaden idag, när jag driver Next u i förhållande till när jag drev Ineed är att jag ibland kan känna mig lite ensam. På Ineed var jag delägare, jag kunde bolla väldigt många frågor med framförallt en av mina delägare. På den tiden som allt funkade mellan oss så var hon ett väldigt bra stöd och på nåt sätt kunde vi oroa oss tillsammans. Idag när jag äger bolaget själv, så blir oron min egen, det blir jag själv som ständigt får bära den. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna fatta alla de beslut som jag själv anser vara nödvändiga, vilket överväger det mesta. Att äga ett bolag helt själv har sina sidor, man är liksom ansvarig till sista blodsdroppen runnit ur. Det är ett ansvar som ständigt är med, man äter, lever och sover bolaget. Det är 24/7, året runt, man måste verkligen känna sig säker på sin sak, man får inte tvivla på sig själv. Det är många gånger jag tittat mig själv i spegeln och fått peppa mig själv, jag vet inte hur många gånger jag sagt ”Kom igen nu Stefan, nu kör vi”.

För att vara entreprenör och driva sitt helt egna bolag, då måste man vara mentalt stark. Det är bara inse, det kommer inte att finnas någon att hålla i handen om det skulle börja blåsa. Passionen, energin och viljan måste komma inifrån, i annat fall kommer det inte att gå. Man kan leva livet som lögnare gentemot andra, men att ljuga för sig själv går inte över tid. Om man inte brinner nåt extremt för det man gör, om man inte helhjärtat tror på sin affärsidé, då kommer man aldrig att lyckas, så enkelt är det!

För mig som precis upptäckt att vi återigen har vår i vårt land börjar livet äntligen kännas bättre. Det är återigen härligt att möta andra människors blick, att återigen se människor le utan att bli avundsjuk. Jag börjar så sakteliga njuta av livet igen, jag är inte där helt än, men jag börjar återupptäcka det igen. Skulle jag dessutom lyckas hitta kärleken i mitt liv vore allting fantastiskt. Vem vet, kanske kan jag hitta henne denna sommaren, nu har jag iallafall börjat hitta tillbaka till glädjen igen och det måste väl vara det första steget. Den som lever får se, nu ska jag iallafall slå på grillen och ta mig ett glas vin. Det känns välförtjänt.

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • •