Undrar hur många gånger jag har funderat över mitt liv? Varför blev jag den jag är, hur mycket är genetiskt och hur mycket har jag lärt mig av resan? Hur mycket är jag en produkt av mina föräldrar och hur mycket har omgivningen spelat en roll? Såna här frågor är jobbiga, de gränsar till att man börjar fundera över existensen, allas vår existens. För mig har detta blivit aktuellt den senaste tiden, skälet är att min pappa som haft parkinsons sjukdom i över 40 år blivit riktigt dålig. Idag hamnade han på sjukhuset, min bror ringde och berättade att han hade hamnat där, och jag tänkte – kommer han att lämna det i kista eller i en taxi? Jag var och hälsade på honom för 3 dagar sen, det var inte mycket kvar av honom. Han hade tappat sina tänder, han var mager och blicken var tom.

Skälet till att jag skriver är att jag växt upp utan honom, han valde bort mig på tidigt stadium. Min mamma träffade dock en ny man, en man som idag är min styvfar. Han fanns vid min sida genom hela min uppväxt, han var det ankare min pappa aldrig var. Han skjutsade mig till fotbollsträningen, han följde mig på mina golftävlingar och jag fick hänga med och kolla rally. Min uppväxt med honom och min mamma var bra, den var kärleksfull och jag ser honom som min pappa. Han var den personen jag behövde när jag växte upp. När man växer upp behöver man trygghet, jag fick det tack vare honom och min mamma, det är jag lycklig över.

Ändå känns det jobbigt att min pappa ligger för döden. Trots att han svikit mig, trots att han aldrig funnits där, så kan jag se flera sidor som jag har fått av honom. Min pappa har alltid varit en känslig själ, han har varit duktig på att räkna och har alltid gillat skriva. Han har alltid haft ett läshuvud och trots att han övergett sina barn så har han ändå lyckats vara äkta när man har träffat honom. Han har alltid varit duktig på att vara närvarande, de få gånger jag i vuxen ålder har träffat honom. Hans egoism har alltid varit den sida jag aldrig gillat, den gjorde ju att han valde att inte träffa mig. Han valde hela tiden andra saker, det fanns alltid något som var mer intressant än att träffa mig, hans son.

Under en period när jag var 20 år, så levde vi ihop. Jag flyttade in i hans lägenhet i Hemmestahöjden. Det var första gången jag fick möjligheten att ha några längre samtal med honom. Vi hade några fantastiskt härliga kvällar ihop, jag tyckte att han var väldigt spännande. Han har alltid varit intresserad av psykologi, han kunde väldigt mycket om mänskliga beteenden och jobbade bland annat med att lära ut självförsvar till människor som jobbade inom psykvården, polisen, äldrevården osv. Väldigt många av hans elever var kvinnor som behövde lära sig självförsvar, försvar mot våldsamma män som kunde attackera dem. På det viset måste jag säga att han gjorde bra saker för andra människor, men för mig fanns han inte där. Jag kommer nog aldrig förlåta honom för det, jag förstår, jag accepterar, men jag kommer nog aldrig förlåta honom.

Häromdagen när jag träffade honom kändes det konstigt, där låg han, bräcklig,  liten, tunn och glöden hade slocknat. Oavsett vad jag tycker och tänker, så är det tack vare honom som jag finns här på denna planeten. Jag har sidor av honom, jag kan se likheterna och jag vet att jag inte vill bli som honom om jag får barn. Jag kommer så väl ihåg den dagen, då jag bestämde mig för att inte få dåligt samvete över vår obefintliga kontakt. Jag satt i min bil, i en rondell på Värmdö och tänkte på honom. Jag tyckte att det var jobbigt att vi inte hade haft någon kontakt på länge, att jag inte hade ringt honom. Helt plötsligt gick det upp för mig att det faktiskt borde ligga lika mycket ansvar på honom som mig, när det gällde att upprätthålla kontakten. Jag testade då att inte höra av mig och det föranledde att vi inte hade kontakt med varandra på över 1 år. Det tog alltså över 1 år innan min pappa behagade att ringa mig! Klart att den insikten smärtade mig, att min pappa inte ville höra av sig till mig.

Idag är jag en vuxen man, jag lever mitt liv och formar det som jag vill. Det kanske inte lyckas alla gånger, men jag försöker åtminstone. Jag försöker att skapa mig ett liv jag mår bra av, ett liv jag blir stolt över och försöker att göra saker som förhoppningsvis förändrar världen lite åt det bättre hållet. Det kan låta förmätet att säga så, men jag känner ändå att jag drar mitt lilla strå till stacken. Via mitt bolag som jag kämpar så hårt med, lyckas vi ge jobb till människor. Det känns alltid glädjande att se, det värmer alltid lika mycket i hjärtat att se människor bli glada. För mig är det viktigt att jobba med något som betyder något, det får mig att må bra. Även om det bara är små saker som påverkar några få, så har det åtminstone förändrat deras liv, som förhoppningsvis gör att de förändar andra människors liv.

Livet är en resa, vi föds, vi lever, vi lär och vi kommer alla att dö. Livet är på det viset skoningslöst, det är också rättvist i den meningen att vi alla slutar på samma sätt. Nu är nog tiden kommen för min pappa, hans tidsglas börjar rinna ut. Det är sorgligt, det är tungt och det känns i mitt hjärta. Jag ska minnas honom för det bra han gjorde, jag ska minnas de bra stunder han gav mig. Jag väljer att inte tänka på det andra, ingen är värd det. Kommer att hälsa på dig imorgon pappa, det är nog sista gången vi ses – i detta livet.

Din Son