Mitt eget liv, mina misstag, mina drömmar och att våga vara ärlig.

On 25 januari, 2013, in Personligt, by stefan
9

2012 var för mig ett år jag aldrig kommer att glömma. Det var året jag både förlorade en dröm och påbörjade en ny. För mig har livet alltid bestått av drömmar, jag har alltid fantiserat om att jag kommer att nå olika mål. I mina drömmar har jag vunnit stora golftävlingar, drivit upp stora företag eller bildat familj med kvinnan i mitt liv. På nåt sätt har alltid mina drömmar fått mig att gå upp på morgonen och sträva efter ett nytt litet mål för dagen. Jag har under hela mitt liv sett mig själv som odödlig, att livet är för evigt och att jag alltid kan bestämma var jag vill nå. Allting har varit möjligt, det har bara handlat om att bestämma sig, ”hur svårt kan det vara”.

I slutet av hösten när Next u var igång, affärerna började trilla in och det mesta såg ljust ut, började jag själv på riktigt fundera över tillvaron. De här klassiska tankarna om ”meningen med livet” började dyka upp, ”har jag en uppgift här på jorden” eller finns jag bara till för att sedan dö? I den vevan började jag söka upp bloggar som handlade om livet och döden, såna bloggar som inte var speciellt ljusa men de var ärliga och handlade om vår existens. Bland annat hittade jag Ikroppenmin, en blogg av en kille som heter Kristian. Han är inte fyllda 30 år och kommer inom kort att försvinna bort i cancer. Den bloggen grep mig enormt, den öppnade ögonen och jag började på riktigt fundera över mitt liv och mina val.

Jag har inte så himla många minnen från min barndom, däremot minns jag mina tonår med relativt stor tydlighet. Under mina ungdomsår skulle jag nog inte säga att jag var en speciellt trevlig kille. Jag var en tävlingsmänniska, som gjorde allt för att vinna. Utåt var jag en tuffing, men kvällstid skrev jag dagbok, dikter och var många gånger oerhört förälskad. Det var förälskelsen, eller rättare sagt, den olyckliga förälskelsen som fick mig att börja skriva. Istället för att medge att jag då var en väldigt känslig själ, valde jag att försöka vinna respekt genom att alltid sträva efter att bli bäst! Det spelade ingen roll vad det handlade om, jag ville alltid bli bäst. Skälet kan jag så här i efterhand förstå, jag ville bli beundrad och därmed vinna kärlek. För mig fick alltid vinnarna kärleken och jag ville också bli en vinnare. Idag förstår jag bättre.

Livets resa är något vi aldrig kommer att förstå. Det finns inga nycklar till framtiden, vi fattar alla beslut i nuet och framtiden finns därborta som något dolt i dunkel. Vi seglar in i den och vi hoppas att vi har vinden i ryggen, i annat fall blir det svårt. Min egen resa har varit allt annat än enkel. Jag är uppväxt i en fattig familj, mina skolkamrater fick fina presenter och julklappar. De hade nya fotbollsskor, nya skridskor och deras föräldrar hade alltid råd. Mina föräldrar var skilda, min mamma fick ta hand om mig och mina bröder. Min mamma satt i taxiväxeln, körde taxi och kämpade med näbbar och klor för att jag och mina bröder skulle ha det ok. Jag själv började jobba extra när jag var 13 år, då fick jag jobba i min farbrors verkstad som fanns i hans garage. Jag tjänade 15 kr/tim och jag slet hela sommaren. När min styvpappa kom in bilden blev det lite bättre, men även han var uppväxt i en fattig familj. Han körde också taxi och tillsammans slet de för att jag och mina bröder skulle ha det ok. Även om vi var fattiga så var de fantastiska som föräldrar, det var hårt men de fanns alltid där. Min mamma är en tuffing men hon finns alltid där med kärlek och hon tar sig igenom det mesta!

Nu när jag passerat 40 år börjar jag fundera över mitt liv. Jag börjar gå igenom de olika kapitlen, vad har jag gjort rätt respektive fel. Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på, så många saker jag hade velat göra annorlunda. Men det går inte, livet erbjuder inga andra chanser. Det är bara att handskas med vardagen och det som finns kvar av resan. Mitt största misslyckande är att jag idag lever själv. Jag har haft så många chanser, har träffat så många fantastiska tjejer, men har varit alltför rädd att släppa in någon. Mina ungdomskärlekar, där jag var så oerhört förälskad, satte sina spår. Det tog mig så många år att lappa ihop mig själv, det gjorde så ont att inse att personen jag älskade, inte älskade mig tillbaka. Varje sån resa skapade en sorg i mig, en sorg som gjorde så ont att lappa ihop att jag efter det bestämde mig för att inte tillåta mig själv ge så mycket igen. Att ta klivet ut och ge av sig själv, var för mig signifikativt med att riskera hela mitt liv, varje gång kände jag likadant. Det är alltid mycket lättare att backa hem än att våga kasta sig ut, det är fegare men säkrare. Om det är något jag idag ångrar, så är det precis just det! Jag önskar verkligen att jag hade fattat andra beslut, att jag hade vågat mer och inte valt det säkra spåret.

Att sätta ord på detta är skitjobbigt, att skriva det här känns riktigt svårt. Samtidigt har jag lovat mig själv att vara ärlig med vad jag vill med livet, att löpa linan ut. När jag läser bloggar om unga människor som håller på att dö och det enda som de önskar är att få leva vidare blir jag så berörd. Jag har lovat mig själv att bli mer tacksam över det jag har, att bli tydlig med det jag vill uppnå och att göra ett ordentligt försök att uppnå mina drömmar. Utan drömmar finns det ingenting att sträva efter, det finns ingenstans att sikta. Min största dröm idag, större än att få mitt företag att blomstra – är att tillsammans med en kvinna få livet att blomstra. Att bli sedd med kärleksfulla ögon, att dela livet  och att ta sig an vardagen ihop. För många känns säkert vardagen väldigt tråkig, för mig känns vardagen ihop med någon som en exotisk upplevelse. Att laga mat ihop, kramas och tillsammans bolla frågor om stort och smått. För mig är det idag min dröm. Givetvis har jag andra drömmar också, jag vill fortfarande förändra världen, jag vill fortfarande vinna allt jag ställer upp i, men idag spelar inte dessa saker lika stor roll. Livet är egentligen den stora vinsten, det är egentligen det jag ska vara tacksam över. Jag kan springa, jag är frisk och mår bra och har en familj samt ett antal nära vänner som jag älskar. I min närhet finns en massa glädje, det finns kreativitet och det finns möjligheter. Det finns liv och det är jag så tacksam över. Nu är det upp till mig – ingen annan kan lösa det. Jag vill bara kasta mig ut, jag vet att jag riskerar att bli sårad, går det åt helvete kommer det att göra ont. Men jag vill försöka, jag vill lägga ner skölden, ta ner garden och släppa in någon. Det känns läskigt, men om jag ska nå den drömmen har jag inga andra val.

Det här var lite av min historia, det kändes jobbigt att vara så personlig, men samtidigt har jag mitt eget löfte till mig själv. Jag ska vara ärlig och jag ska våga. Det känns på riktigt skitjobbigt, men som allt annat i livet – man växer när man gör saker som ligger utanför komfortzonen. Jag hoppas jag fortsätter växa, även om det är svinjobbigt att vara vuxen!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: •
 

Videopresentationer inom rekrytering – funkar det eller är det bara nåt som är lite trendigt just nu?

On 24 januari, 2013, in Rekrytering videopresentationer, by stefan
1

Den senaste tiden har jag i diverse olika sammanhang läst om, samt diskuterat med människor som haft åsikter om huruvida videopresentationer inom rekrytering och bemanning hjälper. Åsikterna går isär och jag har hört allt ifrån diskriminering och utseendefixering till att det verkligen är bra och hjälper till att fatta annorlunda beslut.

Den 1.a februari 2008 startade jag sveriges första företag som jobbade med videopresentationer inom rekrytering och bemanning. Vi lanserade detta, vilket minst sagt visade sig vara tufft och jag själv stångade mig blodig för att övertyga kunder om att detta var förträffligt. Då var inte 3G lika snabbt, vi hade inte samma tillgång till trådlöst internet och tekniken blev i många fall en fiende. Idag 5 år senare stöder internet streamingtekniken, video är ett accepterat media och mognaden har kommit en bit på vägen.

Vad var då skälet till att jag valde videopresentationer? För mig var det ganska enkelt, jag hade läst så ofantliga många CV och trodde att jag hittat den ultimata kandidaten för tjänsten. Detta ända till att vi fysiskt träffades och inom loppet av några minuter ändrades min bild av personen. Ett CV är och kommer alltid förbli ett papper med skrivna ord! Ett CV bygger på historien och säger egentligen ingenting om framtiden. Ett CV är heller inte möjligt att validera, i själva verket kan en kompis, en coach eller någon annan utomstående ha skrivit det eller åtminstone hjälpt till att hyfsa till det. Utifrån detta tyckte jag att man borde kunna hitta något annat instrument än bara ett CV. Detta i kombination med att jag under alla mina år i ledande befattningar, konstaterat att de personliga egenskaperna många gånger försvann till förmån för erfarenhet och utbildning.

Svaret blev då videopresentationer. En möjlighet att kunna lägga större fokus på människans personlighet, på energin, blicken, attityden, energin osv. Helt enkelt göra ett pappersark till en människa, egentligen inte svårare än så. Detta var min tanke, enkelt, smidigt och ärligt. Men oj vad jag bedrog mig, hade jag kunnat förutspå resan, hade jag nog inte valt samma spår. Sagt och gjort, 2008 stod jag redo att erövra världen med min idé! Tänk vad livet är härligt, man har ingen aning hur oförutsägbart det är, vilken resa vi har framför oss. Idag 5 år senare har jag hunnit sluta mitt uppdrag som VD för det gamla bolaget och startat nytt bolag (Next u) sen den 1.a augusti. Resan har varit lång, men passionen har alltid funnits där.

Hursomhelst, idag sitter jag med svaret på det jag trodde redan 2007, det är skitbra! Våra kunder älskar det och det är oerhört många kandidater som kanske inte haft det bästa CV.et men som fått jobb tack vare videopresentationen. Det har varit unga, gamla, invandrare, svenskar, tjejer och killar, det har funnits en gemensam nämnare – de är alla människor som vi har ansett passat för den specifika tjänsten! Det är rätt häftigt att träffa kunden efteråt och höra dem kommentera, ”det här trodde jag inte. Från början såg vår profil inte alls ut såhär, men den här personen gick rakt genom rutan och nu har det visat sig att Hen var en kanonrekrytering”. Till detta hör att vi har haft så många personer som nästan givit upp jobbsökandet då de blivit nobbade att komma på intervju så många gånger. Givetvis kan vi inte trolla, men vi kan iallafall försöka få våra kunder att faktiskt se utanför den berömda ”boxen”. Redan där har vi vunnit en del av slaget.

Själv är jag förvånad att inte fler valt att se detta som ett fantastiskt hjälpmedel. Videopresentationer handlar trots allt om människor som ska få jobba ihop med andra människor. Det handlar om gruppdynamik, att hitta och matcha olikheter och att kunna se den större bilden. De bästa grupperna består oftast av olika människor, som alla bidrar med sina tankesätt. På så vis skapar vi utveckling och kreativitet som är hållbar över tid. Videopresentationer inom rekrytering kommer i min värld att bli standard, frågan är bara när? Tror inte 2013 är året, men inom sinom tid lär fler haka på. Detta kommer att hjälpa fler människor som i lång tid stått utanför arbetsmarknaden att öka sina chanser att få ett jobb. Glöm inte en sak – energi föder energi!

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • • • •
 

Att sälja är att överleva, men man kan göra det på olika sätt!

On 8 januari, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
3

I mer än 20 års tid har jag jobbat med försäljning av olika slag. Jag har jobbat i butik med försäljning av sportattiraljer och kläder, jag har rest runt och sålt bröd till butiker, stått på bensinstation, sålt analysprogram för aktier, reklam på golfbanor, sponsorskap till min egen golfkarriär, bilfinansiering till återförsäljare, bemanning och rekrytering samt ett antal andra kortare säljjobb som varit i projektform. I hela mitt vuxna liv har jag mer eller mindre pysslat med försäljning av något slag. Att sälja är för mig något naturligt, det är en passion och jag älskar det verkligen. Oavsett vad jag valt att sälja, har jag alltid haft ett rättesnöre – Jag måste kunna stå för det jag säljer! Om jag inte kunnat göra det, har jag varit tvungen att sluta, vilket jag har gjort ett antal gånger. I vissa fall har det gått smidigt medan det i andra fall varit tufft. Det är inte alla människor som gillar att höra varför man slutar.

I stort sett alla företag behöver sälja något för att överleva. Tyvärr är det många som glömmer det, tänk gärna efter vad ditt bolag gör och gissa hur ni får ut era produkter/tjänster på marknaden. Oftast finns där en säljorganisation på organisationsschemat, inte alla som reflekterar över det. Säljyrket är i min värld något fint, tyvärr har det blivit nedsvärtat av ett antal mer eller mindre oseriösa TM-bolag som hamnat i rampljuset. Just nu gör Svt  med Mikael Pettersson i spetsen, en granskning av säljbranschen. Det är väldigt bra att Svt sätter tänderna i detta, det behövs städas upp ordentligt för att kunna återupprätta en tilltufsad yrkesheder.

Om man i grunden har en bra produkt/tjänst är försäljning ett fantastiskt kul yrke! Tänk hur många gånger jag själv fått uppleva att kunderna är nöjda med det som de har köpt. Det är en oerhörd tillfredsställelse att få beröm och att de väljer att bli kunder över tid, för det är egentligen facit på att de gillar det man levererar. I grunden handlar säljyrket om att läsa av och förstå människor och de behov som finns. En duktig säljare vet att man inte alltid ska gå på avslut, gör man sin behovsanalys ordentligt vet man om det är läge eller inte. Precis som inom alla andra yrkesgrupper så finns det bra och mindre bra säljare. Säljkåren är inget undantag från övriga yrkesgrupper, däremot ska man veta att det finns en viss överrepresentation av män, vilket gör att det kan finnas en något grabbig jargong. Jag tycker själv att det är märkligt att inte fler tjejer väljer att jobba med sälj. Under mina 10 år som chef för olika säljorganisationer har jag haft ett gäng tjejer i mina team och de har ofta varit överrepresenterade i toppen av säljstatistiken. Många gånger har tjejer en bättre förmåga att känna av stämningar, läsa kroppsspråk och upplevs sällan som lika ”pushiga” som vissa av killarna. Att lyssna på vad kunden faktiskt säger kan vara en duktig säljares absolut största tillgång.

För att återkoppla till vad som ger försäljning en negativ klang, tror jag vi måste kika lite mer på ledningen och de försäljningsmål som finns. I alla företag finns en budget och den innehåller bla försäljningsmålen. Ansvarig för att leverera på dessa är försäljningschefen/erna och ofta är det där vi hittar problemen. I alltför många organisationer sitter det en säljchef som inte är den bästa på ledarskap, däremot är de ofta väldigt duktiga på att själv sälja samt förstår kunderna. Tyvärr är inte det samma sak som att leda och coacha personal till framgång. I väldigt många fall är de mest framgångsrika säljarna starka individualister, vilket går att jämställa med individuella idrottare. Man har en stark egen motor och ett driv som gör att man presterar. En bra försäljningschef däremot, vet hur man lyfter varje individ och får hela sitt team att leverera. En bra säljchef kan också argumentera med sin chef avseende budgetkraven och försäljningsmålen.

Ett av de största problemen med säljyrkets dåliga rykte är det dåliga ledarskapet. Det finns säljchefer som inför hela gruppen står och gapar på säljarna, som ställer orimliga krav och som pratar i termer ”leverera eller försvinn”. Det skapar ingen bra stämning och framförallt skapar det stressade säljare som i sin tur tar ut sin frustration på kunderna. Detta ger en nedåtgående spiral med missnöjda kunder, säljare, säljchefer och överst en missnöjd ledning. Detta är tyvärr mer förekommande i TM branschen som är uppbyggd på att hjälpa andra företag att sälja, vilket gör att man som köpare av TM tjänster förväntar sig resultat. Till saken hör dessutom att dessa säljare oftast använder telefonen som redskap, vilket gör att de inte behöver träffa sin kund face to face. Alltid mycket lättare att vara mer pushig i en telefon än när du träffar kunden på riktigt.

 Min största erfarenhet som säljare och säljchef är inom B2B, där jag alltid träffat kunden fysiskt. Visserligen har alltid den första kontakten tagits över telefon men det har varit för att boka mötet. Telefonförsäljning och mötesbokning är tufft, det kanske tom är den tuffaste formen av sälj, bortsett från dörrknackning. Du riskerar alltid att få en kund i luren som precis innan haft ett otrevligt samtal och när du ringer så blir du avsnäst helt utan anledning. I dessa lägen måste man som säljare vara duktig på att inte ta saker personligt utan låta det rinna av en. Själv brukar jag alltid fråga om jag ringer olägligt, det brukar oftast vara ett sätt att slippa få sig en avhyvling helt utan anledning. Timing är en viktig sak när det gäller försäljning, det handlar om att få den personen man pratar med att känna sig bekväm och inte stressad. Då kan man lika gärna lägga på luren, det brukar sällan komma något gott ur ett sånt samtal.

När jag träffar kunder som ska anställa säljare brukar jag alltid känna av bolaget och stämma av vilka värderingar de står för. För oss som rekryteringsbolag känns det inget bra att jobba med oseriösa bolag, det är inget vi kan stå för. Därför gör vi alltid en genomgång av kunden för att vi i vårt möte med potentiella kandidater alltid ska veta att vi har en seriös och bra uppdragsgivare. Det gör att vi som rekrytering och bemanningsföretag skapar ett bättre rykte när våra kandidater får jobba på bra bolag! För mig som ägare är det av yttersta vikt att alltid kunna stå för det. Vill man bygga ett långsiktigt rykte krävs det att man jobbar med seriösa kunder som även de tänker långsiktigt. Visst händer det att vi ibland gör fel, jag har själv varit med och sagt upp samarbetet med 2 kunder vilket gör ont i mitt entreprenörshjärta. Men ibland måste man bara ställa sig över detta och se saker över tid.

Om jag hade sökt jobb idag, oavsett vad, skulle jag försöka hålla mig lite uppdaterad över vad som händer på sociala medier. Det finns sk hashtags # att följa på bla twitter. Den absolut vanligaste är #nyttjobb följd av #ledigajobb men givetvis finns ”säljjobb osv. Där kan man snabbt få en överblick om de jobb som ligger ute, både via rekrytering – och bemanningsföretagen samt arbetsgivarna själva. Via dessa kan man sedan enkelt få en kontakt med den som annonserar jobbet. Ofta kan man ganska snabbt få en uppfattning om detta jobbet skulle vara passande eller inte. Trots dålig konjunktur så ligger det rätt mycket lediga säljjobb ute. Främst har du lediga säljjobb i Stockholm men det finns egentligen lediga säljjobb över hela landet. Som säljare eller ingenjör behöver man just nu inte vara så orolig, däremot finns det många andra yrkessektorer som har det betydligt värre. Detta förutsätter givetvis att man är duktig och levererar resultat, i annat fall spelar det ingen roll. På det viset är säljjobbet både tacksamt och otacksamt, man är konstant mätbar och siffrorna talar sitt tydliga språk.

Själv sätter jag en heder i att jobba med försäljning, jag är stolt över att jag som entreprenör också är duktig på att sälja. Skulle jag inte vara duktig på det samt att våra kunder inte var nöjda med det som Next u levererar då kommer vi inte överleva, så enkelt är det. Richard Branson pratar om passion och att göra saker så bra det bara går, det handlar om att ”måla bilden” och sen leverera på den. För mig och mitt team på Next u handlar det om att konstant försöka göra det varje dag och dessutom med passion, hjärta och kärlek! Gör vi det över tid samtidigt som vi konstant försöker jobba med att utveckla den bästa tjänsten/produkten som finns, då blir det lättare att både sälja och leverera. Jag hoppas och tror på en god start på 2013, med nya kunder, nya lediga jobb och massa duktiga kandidater. Bra försäljning + Nöjda kunder = Välmående företag.

 

 

 

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • • • • • • •
 

Livet tar en vacker dag slut..

On 2 januari, 2013, in Personlig utveckling, by stefan
2

Nu har det gått 2 dagar in på det nya året. Som alltid bär man med sig en mängd förhoppningar, en del har sina nyårslöften och andra sätter upp mål att nå. De flesta av oss gör nog någon form av analys och ett mentalt bokslut. Jag tänker inte göra någon summering av 2012, jag har valt att lägga det kapitlet till handlingarna. Det är av misstag och motgångar vi lär oss, jag väljer att bära med mig ett antal lärdomar som jag kan ha nytta av för återstående delen av mitt liv. Läs den sista meningen igen ”återstående delen av mitt liv”, det är en  mening som egentligen inte säger något om tiden, vem vet hur lång tid vi har kvar?

Den senaste tiden har jag läst ett antal bloggar som påverkat mig mycket. Framförallt är det en, och den heter I kroppen min, som handlar om en 29 årig kille som har fått obotlig cancer. Han vet att tiden är utstakad, det finns en sista dag inom synhåll. Han har valt att blogga om detta och skriver så oerhört hjärtskärande och vackert att tårarna börjar rinna varje gång jag läser ett av hans inlägg. För honom är varje dag värd så oerhört mycket, varje morgon är en gåva och tiden är som ett timglas där sanden saktar strilar genom glaset. Hans dröm har varit att få ge ut en bok och nu har äntligen ett förlag valt att göra bok av hans blogg. Hans dröm är att leva tillräckligt länge så han får se sitt verk utgivet. Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att han får uppleva den dagen.

För mig har det varit ganska omtumlande att följa hans resa, det har satt perspektiv på mitt eget liv. Vad vill jag göra med mitt liv? Hur skulle jag reagera och framförallt hur skulle jag agera om någon gav mig beskedet att jag bara hade 6 månader kvar att leva? Vad skulle jag tycka vore viktigt, vad skulle jag prioritera? Frågorna är många och svaren har jag inte. Däremot har jag börjat fundera på den återstående delen av mitt liv, hur lång den än må bli. Vi vet ju inte hur länge vi ska leva, det enda självklara är att vi alla ska dö. Med det i åtanke har åtminstone jag bestämt mig för att bli bättre på att kanalisera min energi, att inte ödsla en massa energi som jag själv anser vara felriktad. Det är så lätt att bli upprörd och irriterad över småsaker som egentligen inte är viktiga. Man hetsar upp sig över banala saker som egentligen saknar värde. Det är så vanligt att man är rädd att göra bort sig, att framstå som pinsam inför andra människor. Vad är egentligen pinsamt och vad har det för värde?

Jag förstår att vi människor behöver hitta saker att bli upprörda över, men ibland blir små saker så stora bara genom att folk hetsar upp varann. Slaget om att få sista ordet är många gånger viktigare än själva frågan. Detta mynnar ofta ut i att folk ”rasar” i medierna, oavsett om det är i de traditionella eller de sociala medierna. När man ser den enorma energi som vi människor lägger ner i att debattera med varandra, undrar jag vad som skulle hända om vi kunde rikta den åt något mer produktivt istället. I slutänden handlar det ändå om livet, om vad vi tillför och hur vi vill bli ihågkomna. I bloggen Ikroppenmin skriver Kristian som han heter, om hur hans omgivning till en början kommer att sörja innan han successivt kommer att försvinna bort. Möjligtvis kommer hans vänner om 30 år tänka ” Kristian. Just jävlar. Vi hade en spännande tid tillsammans. Vi hade roligt. Jag undrar hur han skulle se ut om han fortfarande levde. Om han fortfarande var kvar. Jag undrar vad han skulle göra. Var han skulle bo. Hur skulle hans barn ha sett ut? ”

 

Förmodligen är det precis så som det kommer att bli, hur tragiskt det än låter. Vi kommer alla att glömmas bort förr eller senare, men under resan kan vi åtminstone försöka göra skillnad. Min bror har i alla år sagt att ”vi inte får ta med något dit vi ska sen”, det ligger mycket i det. Livet är det som sker här och nu. Alla kan vi bidra med bra saker, det handlar bara om att bestämma sig för det. Att börja tänka utanför sig själv i större utsträckning, att inte ta sig själv på för stort allvar och våga göra misstag. Det är av dem vi lär, det är av misstagen vi utvecklas. För egen del har jag precis börjat min resa att uppskatta livet för vad det är, att vara tacksam att jag än så länge är frisk och har en massa kärleksfulla människor i min omgivning. Saker jag tidigare bara tagit för givet och inte reflekterat över. I helgen fick jag ett sms av en kollega som skrev hur glad hon var över att hon verkligen längtade tillbaka till sitt jobb, hur lyckligt lottad hon var som inte kände någon ångest över att gå tillbaka till jobbet. Att ha ångest över att gå tillbaka till sitt jobb efter en ledighet är nog tyvärr allt för vanlig. Den ångesten går att ta väck, men det krävs aktiva val som förmodligen kommer innebära förändring. Valen och framförallt besluten, är nog det som skrämmer de flesta. Vi vet vad vi har men ingen vet vad vi får.

Det är ofta i samband med nyår som folk börjar fatta beslut om förändringar i sina liv, oavsett vilken del det gäller. Jag tror många fattar dessa beslut utan att verkligen ställa sig själva frågan ”varför”. Det är en fråga som många gånger kan leda fram till oanade svar, testa själv att börja ställa dig själv den frågan när du ska fatta beslut. Själv kommer jag många gånger fram till andra beslut eller så uppkommer det nya frågor, det är spännande. Det är rätt många gånger som mina tankar om förändring inte hänger ihop med mina varför. Det blir lite grann som att lappa det trasiga istället för att gå till roten med problemet. Utifrån mina varför kan jag många gånger hitta motiven till vad som driver och det är där jag kan reda ut syftet samt de känslor som uppstår.

Egentligen hade jag inget syfte med den här bloggposten, det var mer tankar som gnagt i mitt huvud den senaste tiden. Förhoppningsvis kan jag leva lite mer som jag lär och uppskatta att vara frisk, att ha kärleksfulla människor i min omgivning och att faktiskt kunna välja återstoden av resan. Jag vet inte hur lång den blir, det enda jag kan vara säker på är att jag lever här och nu. Resans riktning kan bara jag styra och jag vill att den från och med nu blir ännu mer insiktsfull. Jag vill bli lite bättre på att värdera min återstående tid här på planeten, den är begränsad och därmed också dyrbar. Jag vill bli bättre på att fatta bra beslut, jag vill bli bättre på att rikta min energi och jag vill bli bättre på att ge av mig själv. Det finns en anledning till ordspråket ”delad glädje är dubbel glädje”, det är också något jag vill uppleva igen.

God fortsättning på det nya året!

 

Post to Twitter Skicka till Twitter

Tagged with: • •