”Tala med bönder – på bönders språk” Det kan vara det mest grundläggande steget i all form av kommunikation. Året är 2012, överallt diskuteras arbetslöshet, tufft att komma in på arbetsmarknaden, regleringar osv. Samtidigt befinner sig företagen i en problematik med att hitta rätt kompetens, dvs rätt personer. Detta är också det som politiker just nu väljer att kalla ”matchning” eller som det oftast heter ”missmatchning”. Idag, 3 april när jag kikade på Arbetsförmedlingen fanns exakt 65 470 lediga jobb. Samtidigt finns det ca 450 000 personer utanför arbetsmarknaden. Nånstans här finns i min värld, ett problem!
Varför öppnade jag då med ”tala med bönder…”? Skälet till den öppningen är att företagen som tillhandahåller alla dessa 65 470 lediga jobb uppenbarligen inte lyckas nå fram med sin kommunikation. De lyckas inte tala med ”bönderna” på ett språk som de förstår. De hittar inte vägarna fram i bruset helt enkelt. Jag pratar dagligen med företag om attraktion, om att göra sig själv till moderna arbetsgivare dit människor faktiskt söker sig. Det handlar om massa olika åtgärder, alltifrån att skapa sig ett intressant varumärke till att faktiskt se till att ha bra produkter/tjänster att erbjuda marknaden. Det handlar också om det första mötet med potentiella kandidater. Själva platsannonsen är för väldigt många den första kontakten man får med bolaget.
Enligt Svt förmedlas idag drygt 95 % av jobben via nätet. 95 % är en väldigt hög siffra. Om man skärskådar detta beteende lite mer och kikar på hur det faktiskt ser ut, ser processen ut enligt följande. Man hittar oftast jobbet via en jobbportal alt via en kompis/nätverk som tipsar om något jobb som ligger ute. Man klickar på den annonsen och börjar läsa. I de flesta fall är det en klassisk trespaltare, dvs 1) Det här är vi (företag X) 2) Det här är tjänsten 3) Det här är du och dina kvalifikationer. Om allt detta känns rätt så trycker du på knappen ”Ansök Här” och möts i de flesta fall av budskapet ”Är du registrerad i vår databas”? Här börjar problematiken för de allra flesta!
Man ställer sig själv frågan – Är detta tillräckligt intressant för att jag ska ansöka? Om svaret är Ja, fyller man i all information för att till slut se att de ändå vill att man ska bifoga sin cv. Ok, tänker de allra flesta, varför fylla i all information om jag ändå har allt i min cv? Man gör detta en gång, kanske två gånger men efter ett antal gånger så orkar man inte längre. Framförallt inte då man i bästa fall får ett autosvar som säger ”tack för din ansökan” och sen inte hör något mer. I det läget försöker man hitta alternativa vägar istället, vägar som gör att man slipper lägga 1 timme för att söka varje enskilt jobb. Till saken hör att annonserna har sett ut på samma sätt sen 80-talet, enda skillnaden var att de var placerade i tidningen. Dessutom är ofta kriterierna i annonserna satta utifrån att personerna redan ska kunna det mesta när de börjar.
Nu kommer en ny generation ut på arbetsmarknaden. En generation som praktiskt taget vuxit upp med en laptop och mobil i handen. Man är snabb att manövrera och tålamodet är i många fall väldigt kort. Det som tar tid sållas bort och man ställer andra frågor till potentiella arbetsgivare. Frågor som ”vad kan ni erbjuda mig”, ”varför ska jag jobba här” osv. Det här blir många gånger en chock för arbetgsgivaren. Man tycker också att platsannonserna är tråkiga och man scrollar gärna förbi ingressen. Den här generationen har koll på Youtube och använder sin mobil till att filma med och delar gärna klippen via sociala medier. De är uppväxta med rörlig ljud och bild och förväntar sig att företag levererar något mer. För oss på iNEED som har jobbat med videopresentationer och filmade platsannonser sedan 2008, känns allt detta naturligt. Man vill gärna se, bedöma och ”känna in” jobbet och företaget. En film säger så mycket mer och skapar ett helt annat engagemang från den arbetssökande. Helt plötsligt blir det möjligt att se sig själv i en miljö där man får utvecklas ihop med andra.
För mig är det faktiskt en gåta att fler företag inte valt att jobba på detta viset? Jag blir lika konfunderad varje gång när jag får svaret, ”detta är nog inget för oss”. I min värld väljer man helt enkelt att inte tala med bönderna på deras språk. Till saken hör att denna generation givetvis har föräldrar som idag också hänger på Facebook. De har också blivit duktiga på att lära sig dela klipp, använda sin smartphone till annat än att bara ringa med. Helt plötsligt har vi fler generationer som lärt sig använda sig av nya medier och som också tycker att det är kul att saker och ting faktiskt förändras. Vi är precis mitt uppe i ett skifte där mycket håller på att ändras. Tekniken har blivit mer tillgänglig tack vare bättre verktyg och lägre priser. Nu handlar det om att skapa värde och leverera nytta genom tekniken. Jag tror helt enkelt att vi måste börja tänka i nya banor för att börja hitta lösningar på den matchningsproblematik som de facto finns.
För att åtminstone hitta vägar att delvis förbättra matchningen krävs annorlunda metoder. Att synliggöra bolagen med film ner på avdelningsnivå gör faktiskt varumärket mer levande. Bakom företaget likväl som bakom cv.et finns faktiskt människor. Låt oss lyfta fram dem i ett annat ljus för att på det viset skapa känslor som faktiskt berör oss. Sånt som berör, tenderar ofta till att skapa engagemang som faktiskt kan vara bron mellan företaget och kandidaten. Våga lyssna, våga acceptera och framförallt våga agera!
