Att vara chef är mångas dröm. Att få möjligheten att leda andra människor, att kunna fatta beslut och kunna påverka vad som skall prioriteras m m. Jag fick mitt första chefsjobb 2002, då jag blev försäljningschef på GE Capital Bilfinans (idag GE Moneybank). Jag minns det såväl, när vår affärsområdeschef hade samlat hela organisationen och informerade om de förändringar som skulle träda i kraft. Det var med stolthet jag vandrade stegen ut till ljusgården där mina kollegor gratulerade mig till min nya tjänst. Föga anade jag vad jag hade framför mig. Det tog bara några dagar förrän jag inte var accepterad att hänga med på lunchen med de övriga säljarna. Jag var inte längre med i de samtal som fördes och jag märkte att man viskade bakom min rygg.

Det här var en prövosam period för mig. Som tur var hade GE redan tänkt på detta, därför skickade de mig och ytterligare 14 personer på en 2-årig ledarskaps utbildning. Den förändrade verkligen hela mitt liv och jag skulle nästan kunna dela upp mitt yrkesliv i, före och efter den utbildningen. Att vara chef är tufft, det är ingen dans på rosor. Du tvingas fatta beslut som är obekväma, du kan behöva säga upp människor som du tycker om, det kommer dagar där du måste ta allvarliga samtal med människor som du kvällen innan tog en öl med. Det handlar om att ha kunskap, att vara ett föredöme, att vara lugn när det blåser, att vara örat som behövs när det är tufft och att finnas till samt mycket mycket mer.

Starten på den här hösten blev för mig extra kämpig. I slutet av Juli började jag känna mig lite hängig, jag tänkte väl att det var en vanlig förkylning. Lite feber och halsont har ingen dött av. Efter ett tag började jag få problem med ögonen, min syn blev sämre och det blev som som en hinna för ögonen där jag började få problem att se. Jag vände mig till min husläkare som tog lite prover och skickade hem mig med diagnosen, virus. Jag bestämde mig för att köra på och gick till jobbet i vanlig ordning, men det kändes hela tiden som om nånting var fel. Vi hade precis nyanställt och jag var verkligen tvungen att vara på tårna för att coacha, utbilda och ge en bra start på nya jobbet. Varje kväll gick jag hem och kände mig som en dålig chef och somnade helt utslagen. Besvären höll på och blev lite värre så jag gick tillbaka till husläkaren igen och fick vackert vandra hem med samma besked, virus. Det jobbiga vara att hela tiden känna sig trött och hängig utan att få något besked. Jag var tvungen att boka av varenda inbokad aktivitet, det var födelsedagsfester, golftävlingar, vin med kompisar osv.

I söndagsnatt vaknade jag med sån fruktansvärd halsvärk att jag knappt kunde andas. På morgonen gick jag till Cityakuten och de konstaterade att jag hade kraftig infektion i halsen och ögonen samt början på lunginflammation. Jag fick stark penicillin och order om att ställa in allt och gå hem och sova. Jag tog henne på orden och bokade av rubbet. Idag har det gått 33 dagar sen det började och jag börjar äntligen känna mig bättre. Att vara chef under den här perioden har varit väldigt tufft. Du måste konstant försöka hålla upp fasaden, försöka ge energi till dina kollegor och ständigt vara den som har svaren. Det är oerhört tufft att gå upp på morgonen när hela kroppen skriker att den vill ligga kvar. När du sedan ska kliva in på kontoret måste du ta tag i kragen, sträcka upp dig och säga till dig själv – känn inte efter! Att vara chef i medgång är ingen match, men att vara det när din kropp inte vill vara med är tufft. Det har varit många kvällar där jag kommit hem och känt mig som en dålig chef och människa. Att inte kunna ge energi eller att kunna finnas till hands för mina kollegor har gjort ont, men nu känns det äntligen som det är på väg att vända.

För mig kommer den här perioden att ha givit mig ytterligare några lärdomar. Jag är inte odödlig trots att jag har gått omkring och trott det. Även som chef måste man tillåta sig själv att vara sjuk och sårbar. Livet är en resa och häromdagen så läste jag en minnesvärd bloggartikel från Malin Crona som hade läst en artikel av Annika Creutzer som en gång sammanfattade en intervju i DI Weekend med lite tänk från den österländska filosofin på ett sätt jag kunde ta till mig.
Hon sa, ungefär: “Här ser vi det som att livet ska vara lyckligt hela tiden och det som är jobbigt ska tas bort, eller bara gå över. Det blir många dagar som går bort. Där ser man det som att livet är lidande, men ibland får man pauser mellan smärtan. Då passar man på att njuta.”

“Livet är inte dagarna som går utan de man överlever.”

Jag var tvungen att läsa det några gånger för att verkligen förstå och inse hur de tänker. Jag finner det mycket tänkvärt och kommer att ta till mig de bitarna. Lära mig njuta av att vara frisk och inte ta det för givet på samma sätt. Hur många gånger har man inte hoppat över en löprunda för att man varit lite trött. Att vara frisk är en ynnest, det gäller att tänka på det, det är inte givet.

På måndag tänker jag gå tillbaka till jobbet igen, då hoppas jag verkligen att jag är frisk igen. Det vore så fantastiskt skönt att kunna dela med mig av energin igen, att kunna skratta, peppa, ta snacken, coacha och se gänget lyftas mot nya höjder. Det är få saker som är så kul som att se andra människor lyckas, det värmer mig i hela kroppen.