Som jag tidigare skrivit om befinner vi oss i en tid där hjulen snurrar i en hastighet som gör att det många gånger är svårt att hänga med. Vi kommunicerar på nya sätt, via nya kanaler och det är en förändring som sker just precis nu. För mig som nästan varje dag träffar HR chefer i olika organisationer blir det påtagligt att marknad och HR väldigt sällan pratar samma språk. Ofta sitter de i varsitt kluster i samma organisation utan att ha en löpande dialog. På en förändrad arbetsmarknad krävs företag som aktiverar sig och hänger med.

I oerhört många företag tituleras HR som stödfunktion, alltså en funktion som finns för att understödja övriga delar i organisationen. Den här stödfunktionen ska hjälpa övriga delar med en hel del, där kompetensförsörjning (som det så fint heter) är en del i arbetet. Med andra ord ska HR hjälpa till att hitta rätt medarbetare som sen ska utvecklas internt. Det intressanta är att i varje tal, i varje föredrag eller i varje skrift man hittar där oftast VD uttalar sig, så tackar man medarbetarna ”utan dem hade det inte varit möjligt”, brukar det oftast låta. Om man bara läser den raden en gång till ”utan dem hade det inte varit möjligt”, så förstår man att ”dem” d v s medarbetarna är oerhört viktiga för att ett företag ska lyckas! Med den insikten borde väldigt många företag börja prioritera upp HR och inse att de i en förlängning kan vara skillnaden mellan OK eller succé. Ändå väljer de flesta företag att placera HR i en stödroll med relativt lite resurser, litet mandat och dessutom får de alldeles för lite tid att jobba med det som de i många fall är är utbildade till, nämligen att hitta och rekrytera in de bästa medarbetarna till företaget.

Den tid som avsätts för detta arbete är sällan strategisk utan det är mer av ett brandkårsarbete. Antingen rör det sig om att ersätta personer som har sagt upp sig eller så ska företaget expandera och då handlar det om rekrytera in nya människor. Den strategiska biten som i många avseenden handlar om var man ska synas, hur man ska jobba med sitt employer brand, vilken signal man ska skicka till arbetsmarknaden och hur varumärket ska kommuniceras blir tyvärr ofta eftersatt. Marknadssidan är oftast de som har lyxen att kunna tänka, planera och agera med en horisont som sträcker sig längre än 6 månader. Tyvärr är ofta kommunikationen mellan marknad och HR alldeles för liten och detta gör att arbetssökande inte alls får samma upplevelse av bolaget i den kontakt man har som jobbsökande, som man får via företagets marknadskommunikation.

Det är ganska sällan jag träffar HR chefer som är uppdaterade om de nya kanaler och sätt som idag finns för att hitta morgondagens stjärnor. De är ofta väldigt nyfikna och engagerade men tyvärr finns inte tiden att sätta sig in ordentligt. Många arbetssökande upplever en viss frustration över hur lång tid det tar med någon form av återkoppling efter att de har skickat iväg sin ansökan. Via nya arbetssätt och kommunikationsmöjligheter samt ny teknik finns idag möjligheten att snabbt återkoppla till en potentiell medarbetare. Tyvärr väljer företagen att inte investera i nya system när det gäller arbetssökandet, utan man väljer gamla beprövade CV databaser, allt för att den ansökande ska göra det mesta jobbet. Skulle den arbetssökande inte orka lägga in sig så resonerar man ”orkar man inte det, ska man inte jobba här”. Då har man tyvärr missat en viktig point och det är att endast de mest desperata gör det, alla andra går vidare till företag som har en smidigare och mer uppdaterad process.

Det finns hur mycket som helst att skriva om detta ämnet och jag kommer garanterat att beröra det många gånger, men min analys är ganska tydlig – HR och marknad måste börja kommunicera för att företaget ska kunna rekrytera in det bästa medarbetarna! Det finns så många duktiga människor därute som bara väntar på att få visa hur bra de är, gör det enklare att söka jobb, inte svårare.

Hur mycket information kan man egentligen ta till sig? Med sociala mediers intåg blir mängden information enorm och det kommer ständigt nya spännande idéer. Det blir väldigt lätt att fastna när man hittar något intressant och helt plötsligt flyger tiden iväg! Idag var jag på väg mellan två kundbesök, jag satt på tunnelbanan och råkade via Twitter fastna på en väldigt intressant blogg. Helt plötsligt hade jag missat att stiga av på centralen för att byta tåg och vaknade till när jag hörde ordet ”nästa gamla stan”, jag insåg till min förfäran att jag hade missat att byta tåg. Efter att kastat mig av på gamla stan, rusat ner genom gången och sprungit upp på andra sidan, sprungit från t-baneplats rådmansgatan och hämtat min kollega innan kundbesöket, kunde jag bara konstatera en sak – det är lätt att fastna för något intressant via telefonen..

Nu lyckades vi komma i tid till kundbesöket, men vi sladdade mer eller mindre in på parkeringen 🙂 När jag funderar kring detta ämne måste jag ändå säga att jag blir glad. Att följa alla dessa intressanta människor, höra vad de tycker och tänker och samtidigt kunna värdera och dela med sig, är glädjande. Hela företeelsen att dela med sig är en väldigt nobel tanke. Nånstans tror jag att vi alla människor i grund och botten älskar att dela med oss till varandra. Över tid är det mer tillfredsställande att ge än att få. Vårt rättspatos skänker oss acceptans att ta emot på ett helt annat sätt när vi samtidigt har delat med oss. Min analys över det som sker nu, är att vi är mitt i en stor ”dela med oss fas”. Nätet ger oss oanade möjligheter att hitta information gratis och samtidigt är vi snabba som kobror att vara först med att distribuera den vidare. Det här måste stamma ur något grundläggande behov som vi nu till fullo kan tillfredsställa. Att dela med sig har blivit vardag och det är en utveckling jag verkligen uppskattar.

Via Johan Ronnestam hittade jag den här filmen som behandlar en kommande trend som beskriver det som just nu sker i Usa gällande detta fenomen. Jag tror att det är många företag som snart kommer att behöva utveckla sitt erbjudande för att behålla sina kunder.

YouTube Preview Image
Tagged with:
 

Tänk om vi för några år sen hade haft kännedom om hur det ser ut idag. Vårt sätt att kommunicera har flyttat ut på Facebook, var 10.e minut twittrar vi om vår existens och så fort vi är nånstans så checkar vi in via Gowalla eller Facebook Places. Vi ”likear” varandra med tummen upp och vi kommenterar varandras aktiviteter och tankar. Hela företeelsen är intressant och jag själv är en av alla dessa personer som gör precis så här 🙂

I grund och botten har vi alla samma behov av bekräftelse och vi älskar att kommunicera. Via dessa nya kanaler kan vi nu alla tycka, tänka och uttrycka våra åsikter, oavsett vad. Hela debatten om personlig integritet har försvunnit och idag lägger vi ut bilder på familj, vänner och visar t o m bilder på våra barn. Det är ganska fascinerande hur oerhört fort det har gått, helt plötsligt är alla uppkopplade och fingrar på sina telefoner i tid och otid. Ålder verkar inte heller ha någon större betydelse, helt plötsligt är man ”addad” av sin mormor.

Jag tror att vi befinner oss  i en av de största förändringarna sedan industrialiseringen och när historieböckerna skrivs kommer man att se tillbaka på den här perioden som den digitala masskommunikationens genombrott! Oavsett vad man tycker om detta, så är det rätt spännande. Tidigare hade journalister mer eller mindre ensamrätt på kommunikation, men  nu kan alla som vill göra sin stämma hörd. Under valet i höstas var Facebook en kanal där debatten var högljudd och ämnen som berör kommer alltid att engagera. Visst är det underbart att skriva några rader i sin status och helt plötsligt ha ett gäng vänner som tycker om det 🙂 Vi får bekräftelse som aldrig förr och det behövs mitt i all stress. Utbrändhet som för några år sen dagligen omnämndes i media är nu mer eller mindre bortglömt…Kan det vara så att vi har gått och burit på en massa tankar som skapat en psykologisk stress? Helt plötsligt har vi hittat kanaler att dela våra tankar och lufta det som gör oss irriterade i samma stund som vi de facto är irriterade. Det berömda kastrull locket har plötsligt lyfts och vi behöver inte gå och bära på lika mycket längre.

Oavsett vad man tycker så verkar alla dessa kanaler att fylla ett behov. Mängden människor som dagligen bekräftar oss har vi nog aldrig varit i närheten av och handen på hjärtat – vem tycker inte om det? Det är en spännande tid och med en förändrad digital värld kommer också näringslivskartan att ritas om. Nya affärsideér poppar dagligen upp och företag får konstant omvärdera sina marknadsstategier, det gäller att hänga med! Förändring är spännande, det triggar vår nyfikenhet och får oss utvecklas. Just nu bygger den digitala världen på att hitta följare, undrar hur det ser ut om några år….?

Tagged with:
 

Jag har under ganska lång tid försökt bilda mig en uppfattning huruvida man kan öka träffsäkerheten under en rekrytering. Jag har läst artiklar, avhandlingar från psykologer och beteendevetare, utvärderat tester och verkligen försökt sätta mig in i ämnet lite bättre. Utifrån allt material som jag plöjt igenom hade jag förväntar mig någon form av facit, men olika experter har olika råd. Man kan utan att sticka ut hakan allt för långt konstatera att det råder en lätt osäkerhet inom detta ämne. Det finns de som hävdar att magkänslan är viktigast och det finns de som hävdar att man alltid ska genomföra tester, arbetsprover och mer se till kompetens. I min värld får man börja segmentera rekryteringen utifrån tjänst.

Bland det svåraste som finns att rekrytera är säljare. Skälet är att många i sina ögon ”är bäst”. Därmed inte sagt att de är väldigt kompetenta, men de tenderar lätt till att överdriva en del. Till detta hör att det är relativt lätt att tycka om en säljare då de ofta är verbala, öppna och glada. I dessa lägen kan magkänslan väldigt lätt spela en ett spratt. Här kan ett test många gånger göra processen lite säkrare, dock är det fortfarande lite av en chansning trots goda referenser. Generellt sett är ett anpassat test ett bra verktyg som kan tjäna som underlag under en intervju.

När det gäller kompetensbaserad rekrytering, som bygger på att minska ner de personliga värderingarna och utgå mer ifrån personens kvalifikation att utföra uppgiften, intar man en mer pregmatisk hållning. Tanken är att rekryteraren i största möjliga mån ska undvika sina egna värderingar till förmån för hur personens kompetens matchar arbetsuppgifterna.

Båda metoderna har sina fördelar och det gäller givetvis att se fördelarna i bägge. Dock handlar ett jobb mycket om dynamik ihop med andra individer och det innebär att trivsel, energi och samhörighet spelar en hel del roll. Det innebär att magkänslan måste vägas in, i annat fall kan det bli fel mot den övriga gruppen. Dessutom bygger magkänslan mycket på intiution där vi undermedvetet tar emot väsentligt mycket mer information än vi medvetet har möjlighet att värdera. Den informationen bearbetas i det undermedvetna för att sedan levereras tillbaka till oss i form av magkänsla. Det är detta som ligger är grunden till varför vi känner och tycker olika saker om människor. Hur många gånger har det inte hänt att man låtit bli att lita på sin magkänsla för att sedan komma fram till – vad var det jag sa, jag kände det hela tiden!

Häromdagen skrev Erik Fors-Andrée ett inlägg om ”hur du får jobb utan kontakter” i vd-bloggen, som är en blogg han driver. Det var en väldigt intressant artikel där han gav sin syn på varför han väljer att fokusera på själva ansökan och det personliga brevet istället för CV. Där finns en hel del nyttiga tankar att ta till sig om man går i tankar om att byta jobb. När det gäller rekrytering så har alla företag sin process, sitt synsätt och sina metoder. Ingen process är fulländad men det finns de som säkert funkar bättre än andra.

För oss som jobbar professionellt med detta, är det av yttersta vikt att hela tiden utvärdera vårt sätt. Det kommer ständigt ny information om den beteendemässiga utvecklingen samtidigt som världen förändras. Den nya generationen som ska ut i arbetslivet nu, ger oss helt nya utmaningar. Att jobba med fokus på människan är otroligt spännande och det enda som man säkert vet, är att man aldrig kommer att sluta förvånas!

Tagged with:
 

I Sverige idag finns det så många offer. Människor som uppenbarligen inte kan påverka sin situation, som har fastnat och som inte längre har möjligheten att fatta egna beslut. Jag måste säga att jag tycker synd om dem, inte för att det egentligen är speciellt synd om dem, mer för att de går genom livet utan att ta ägandeskap över sitt eget liv. Att leva i dagens Sverige innebär för de allra flesta att man har möjligheten att nå dit man vill. Frågan är bara – hur gör man?

Den första frågan man bör ställa sig – vad vill jag göra? Det handlar inte bara om jobb, utan om livet som helhet. Livet är ett pussel som består av relationer, jobb, vänner, hobbies och mycket mer och det mesta hänger ihop. Allt handlar om AKTIVA VAL, att fatta beslut om saker man vill eller inte vill. Det är så oftantligt lätt att falla in i offerrollen och säga ”det går inte”, men faktum är att det i de allra flesta gånger faktiskt går. Om man beskådar sin omgivning kan man lätt hitta människor som får ihop livets pusselbitar, det krävs dock en sak för att lyckas, inställning!

När man gör en snabb analys över livet finns det 2 saker som är beständiga för alla, vi föds och vi kommer en dag att dö. Med det i kappsäcken bör man förstå att man ska vara rädd om den stund man har. Att ta ansvar för sin egen lycka, sitt eget välmående och utveckling bör ligga i allas intresse. Det fina med att ta ansvar för sitt eget välmående är att det kommer att smitta av sig på människor runt om kring oss. Om vi är lyckliga, kommer vi att ge energi och glädje till människor i vår omgivning vilket i sin tur ger massor tillbaka. Hur man än vänder och vrider på det så finns det bara en människa som vi verkligen kan påverka – oss själva.

Att göra aktiva val i livet kommer också göra att vi successivt kommer att börja uppnå saker vi inte trodde var möjligt. Det handlar väldigt mycket om att göra sig själv medveten om att man fattar beslut som kommer att leda till någonting. Det är inte alltid som det leder till någonting bra men vi har i alla fall tagit ett medvetet beslut och inte bara flutit med. Nånstans handlar det ytterst att se livet som något värdefullt som också är tidsbegränsat. Därför tror jag många människor skulle må bra av att våga lite mer, oavsett om det handlar om att byta jobb eller om det bara handlar om att bryta invanda mönster. Genom att börja medvetandegöra sig själv om sina invanda beteenden gör att vi också kan börja fundera på att det kanske är dags att våga sig på en förändring.

Livet är en fantastiskt spännande resa som är för dyr att slösa bort. Många saker kan komma tillbaka men gårdagen gör det aldrig. Med grundinställningen ”det går” kommer livet att bli bättre. Tragiska händelser kommer drabba oss alla, det viktigaste är hur vi hanterar dem. Att leva i offerrollen är inget positivt, den gagnar ingen människa.

Nu är det ett nytt år, börja det med att göra aktiva val, ta beslut och våga skapa förändringar. Att växa som person är spännande och det är aldrig försent att utveckla sig själv. Begränsningarna sätter vi bara själva, så börja riva murarna och se vad som händer!