Igår morse efter frukosten lyssnade jag på lite musik. Det blev lite Mauro Scocco, har alltid varit svag för hans låtar. Under en period när jag precis hade fått min första egna lägenhet spelade jag ofta Dr Space Dagbok, ett album fyllt av låtar med bra texter. Första låten är ”Ingen vinner”, och texten handlar om att det inte finns några vinnare i ”loppet som vi springer”. Tidigare har jag aldrig reflekterat över den texten, mest gillat låten. Men igår när jag lyssnade på låten så lyssnade jag ordentligt på texten, den manar verkligen till eftertanke. I tiden vi lever går allting så vansinnigt snabbt, allt ska ske instant och resultat ska helst skönjas direkt. Den ständiga jakten efter något, som vi egentligen inte vet vad det är.

Jag hade två spännande möten igår, ganska olika till karaktären, men i båda dessa möten fick jag använda den kreativa hjärnhalvan. Med över 15 års erfarenhet av rekrytering, går det inte att låta bli att analysera beteenden. Jag kan verkligen inte låta bli att bli fascinerad över hur vi människor fungerar, alla vill vi tillhöra olika grupper. När jag följer mitt flöde i Linkedin är mer än 50% inom Ai, allt handlar om hur oerhört mycket det kommer att effektivera vårt arbete. Jag är själv rätt besatt att både läsa om det och fundera på hur man kan använda det för att skapa smartare lösningar. Samtidigt tror jag att det kommer att ställa större kvar på oss människor, vi är sociala i vårt dna, vi behöver träffas fysiskt för att både ge och få energi. Det finns hur mycket forskning som helst på hur viktigt det är med fysisk beröring.

Om vi ska kunna tillgodogöra oss all teknik, kommer vi som fysiska varelser att behöva ledas av bra människor, som både har förståelse för hur vi fungerar och samtidigt förstår hur vi hanterar tekniken. Som chef kommer det att behövas än mer, för att kunna få ut mer av medarbetarna. Vi kommer att behöva bli ännu bättre på att se signaler, lyssna på vad som sägs mellan raderna för att fånga upp vad som eventuellt stör. Kroppsspråket står för mer än 80% av vår kommunikation, vi behöver förstå det för att kunna ha dialoger med våra medarbetare. I en värld där alla springer, kommer det ställas ännu större kvar på cheferna att vara stabila och lugna, de kommer att behöva bli vägvisare i större utsträckning.

Jag kan inte låta bli att fundera över sånt här på dagarna, det ligger så djupt rotat i mig. Jag är genuint nyfiken på människor, jag har alltid varit intresserad av psykologi och vill verkligen förstå varför vi är dem vi är. Vad är det som gör att vi som individer reagerar så extremt olika när vi utsätts för olika situationer? Man behöver förstå sig själv innan man kan förstå andra, det är precis likadant som att man behöver älska sig själv innan man kan älska andra. Under perioder de senaste 20 åren har jag gått till en psykolog. Det har varit samtal om precis allt, vi har vänt och vridit på det mesta och inget har varit tabu. Det har varit perioder då jag upplevt så mycket frustration som jag inte vetat hur jag ska hantera. I de allra flesta fallen har den börjat inifrån, där jag i vissa fall fegat ur, jag har undvikit att ta i potentiella konflikter. Att ducka en konflikt är inte att rekommendera, det löser absolut ingenting. Det bästa sättet är att lyfta problemet, prata om det och på ett balanserat sätt försöka hitta en lösning. Ibland finner man ingen, men det är ok, så länge man är överens om att tycka olika. Det som slår mig i den tid vi nu lever i, är att det är antingen – eller. Det är så oerhört svart eller vitt, man är för eller emot något eller någon. Det är vattendelare där vi står på varsin sida och båda sidorna vill absolut ha rätt! Att resonera fram och tillbaka, att ändra åsikter och delvis hålla med verkar knappt finnas längre, märkligt.

Rimligtvis borde inte jag grunna för mycket över det här, jag borde egentligen lägga all energi på att hitta jobb. Men jag tror att mitt reflekterande och analyserande kommer att leda fram till nåt bra, även fast jag ibland börjar ifrågasätta mig själv. Men jag tror faktiskt att jag börjar bli klok, jag börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. Givetvis inte allt, men en hel del börjar klarna. Jag tror att kombinationen av att förstå människor och teknik, kan bli värdefull. Oavsett om jag blir anställd eller kör igång nåt eget, så kommer jag ha nytta av det. Det är lite som en golfsving, det är många detaljer som ska sammanfogas till en helhet, det är först då som det går att växla ut och få effekt. Man behöver förstå hur en verksamhet hänger ihop, och man behöver förstå människorna och vad som får dem att gå till jobbet. Hur fångar man upp varje individs ”varför” för att kunna växla ut det till en kraft som gynnar samtliga intressenter? Många gånger handlar det om att ställa frågor och att lyssna, att verkligen lyssna på personen.

Jag inledde med Mauro och att det inte finns någon vinnare i det lopp som vi alla springer. Det stämmer, däremot kan vi alla vara vinnare under tiden vi springer loppet. Vi behöver finna det som vi värdesätter, som får oss att le och gör oss varma inombords. Kan vi i denna stökiga tid, finna saker som ger oss hopp, då är lite vunnet. Kan vi dessutom dela det med andra människor, då är ännu mer vunnet. Det är svårt att påverka många, men kan vi påverka några på ett positivt sätt är mycket vunnet. Jag hoppas och tror att jag hade den påverkan igår, om inte så hade vi iallafall kreativa och bra möten.

Världen förändras och vi med den…Har man som jag levt sen 70-talet så har man varit med om en ordentlig resa! En mer turbulent tid än den vi just nu genomlever, har vi nog aldrig varit med om. Världen styrs just nu av ett antal män med vidriga självbilder. Maktbegäret är enormt, hävdelsebehoven är gigantiska och tongångarna är läskiga. Alla som inte håller med, är per definition emot. Det är svart eller vitt, det finns inga nyanser längre. Man får inte ifrågasätta eller faktakontrollera, man ska antingen köpa budskapet eller så är man på andra sidan. Sen Trump kom till makten har det hänt oerhört mycket, på bara några månader håller det amerikanska samhället på att förändras, och det påverkar givetvis den övriga världen. Manlighet är det som styr nu, det ska höras, synas och pekas! Nu ska man vara självsäker och rak, pang på är det som gäller. Vilda västern är tillbaka, att det kommer ifrån USA är egentligen inte så konstigt.

Min egen syn på manlighet skiljer sig en hel del ifrån herrarna som just nu styr världen. Jag har alltid haft nära till mina känslor, vill ha transparens och öppna dialoger. Att vara manlig har ingen koppling till makt, snarare ser jag det som att vara trygg i sig själv. Att våga vara man, är för mig att våga vara sårbar. Att visa att man har fel och brister, att man gör fel, tar dåliga beslut, men att man står för den man är och vågar förändra sig. Under ett antal år har det varit det motsatta, den vita medelålders mannen med sina privilegier ska hållas kort. Det är inget jag själv uppskattat, jag har aldrig kunnat associera mig med den mannen, mer än att jag vit och medelålders. Jag alltid haft lätt att jobba med kvinnor, jag har aldrig lagt någon vikt i om du är kvinna eller man. För mig är vi individer, vi är alla del av ett sammanhang och behöver varandra. För att vi ska lyckas som grupp behöver vi allas input, det är så vi är skapta. Tyvärr vill många se hot i varandra, istället för att se möjligheter. Tänk vilken kraft det är en i grupp, där olika åsikter och tankar tillsammans formar idéer och lösningar. Det är sällan som en person sitter på alla svar, vi behöver varandra för att kunna forma framtiden. Min gissning är att kvinnan och mannen skapades av en anledning, våra olika genetiska uppsättningar gör att vi kompletterar varandra. 50/50 på riktigt, vi behöver varandra för att det ska bli 100!

För länge sen hade jag en golftränare som hette Fredrik Jendelid, han omkom tyvärr i en tragisk trafikolycka för några år sen. Han lärde mig ett antal saker, självklart kopplat till golfsvingen, men de funkar lika bra i det verkliga livet. Om vi ska förändra något i grunden, behöver vi överdriva. Det första han bad mig göra var att korsa armarna över bröstet, sådär som man gör när man sitter ner. Sen sa han, byt arm och gör tvärtom, innan han frågade – hur känns det? Jag svarade att det kändes konstigt och ovanligt – exakt sa han! Vill du ändra något, måste du överdriva, små förändringar gör att vi faller tillbaka. Kopplat till världen och manlighet, kan man väl lätt säga att Trump har klivit in och ruskat om det mesta! På bara några månader har Techjättarna ändrat sig, man tar bort inkludering, miljöengagemang och mångfald ur sina policies. Nu handlar det om att snabbt blidka mannen som styr, och han vill inte ha något av det. Dessutom har han fått med sig Musk som med all tydlig önskvärdhet har visat sig vara precis lika mycket alfahanne. Nu har pendeln svängt och det snabbt, nu är det precis som ai, allt går med rasande fart och alla ska hänga på, annars riskerar man att missa tåget.

I den här världen, som jag gärna ser många nyanser i, behöver vi motsatser. Den är inte svart eller vit, det finns inga facit. Eftersom jorden snurrar, handlar det snarare om att parera, det gäller att vara på tårna samtidigt som man behöver vara grundad i sina värderingar. Just värderingarna tror jag kommer att behövas framåt, det är vårt ankare som hjälper oss att hålla kölen intakt genom stormen. Vi behöver våga och vi behöver vara modiga för att våga stå upp emot den nya normen. Är vi trygga i våra värderingar, gör det livet betydligt enklare. Att vara manlig är precis lika mycket värt som att vara kvinnlig, vi har subjektiva värderingar till vad det innebär för oss. Att vara manlig för mig är att vara trygg, att vara jordad och att kunna stå för något även när det blåser som mest. Att gråta ska man inte vara rädd för, det är många gånger skönt att låta tårarna komma. Att låta sig vara sårbar är inte manligt, det är snarare mänskligt, vi är alla sårbara. När jag skrivit mina bloggar under min cancer, har det kommit så många fina meddelanden ifrån olika håll. Många gånger ifrån män, som inte vågat vara öppna med sina motgångar, oavsett vad de varit med om. Det ligger mycket laddning i just ordet manligt, men det är behöver inte vara så laddat, vi behöver bara vara mänskliga och lyssna. Min pappa sa en gång till mig – Stefan, det finns en anledning till att vi har två öron och en mun, vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Jag förstod det inte när jag var 20 år, men idag förstår jag. Att ställa frågor och lyssna till svaren, är värdefullt! Tänk vad mycket vi lär oss genom att lyssna, inte vänta på att bara få göra oss hörda. Att prata högst och mest innebär inte att man vet bäst. Nu när världen styrs av machomän, kommer det vara viktigt att stå emot, att inte falla i fällan och vara likadan. Det handlar inte om att man behöver vara motsatsen, snarare skulle jag vilja se en tillbakagång till sunt förnuft. Något som verkligen försvunnit de senaste 10 åren, det har fått stå tillbaka för olika svängningar. Det finns en anledning till att ordet balans är viktigt, när saker och ting är balanserade brukar det finnas stabilitet.

Det är en intressant tid som ligger framför oss, vi får nog förbereda oss på ordentliga svängningar. Nu om nånsin kommer det vara viktigt att vara jordad, att stå stabilt. Vi kommer alla behöva hålla i oss, tänka efter en extra gång innan vi agerar. Nu behövs alla, både kvinnor och män kommer att behöva chippa in för att hålla kursen framåt. Krig, oroligheter och motsättningar kan sammansvetsa oss, givet att vi gör det valet. Jag vägrar att sätta på mig glasögon där allt det negativa förtydligas, jag har inte överlevt cancer för att göra det valet. Jag vill fortsätta utvecklas, möta människor och hitta sammanhang där jag kan utveckla andra individer som utbildar mig vidare. Jag vill fortsätta hitta sammanhang som skapar magi, som får nuet att kännas i hjärtat, det är vad jag strävar efter. Där jag kan vara den man jag är, på mitt sätt, med mina fel och brister. Det är värt att kämpa för tänker jag.

Den 12 februari 2024 klockan 08.35 satte jag mig i bilen för att åka till Sophiahemmet. Föga anade jag att det skulle vara starten till ett år som totalt stöpte om mitt liv.

Häromdagen satt jag och kollade i kalendern. Jag kom på att det var nånstans i februari som beskedet kom, det visade sig vara den 12.e februari. Idag när jag slog upp ögonen, var det mina första tankar, 1 år sen idag. Tänk om jag då hade vetat vad jag stod inför, det har varit en berg och dalbana utan dess like, jag har varit nere i helvetet och vänt. Det enda vi inte vet i livet, det är vad som ska hända från nu och framåt. Historien har en förmåga att göra oss klokare, givet att vi lär av oss av den. Idag tillbringar jag dagarna med att träffa människor, prata jobb, affärsidéer och söka jobb. Idag hade jag för första gången i mitt liv ett avstämningsmöte med arbetsförmedlingen, det var en ny erfarenhet. Tidigare har jag utbildat dem, nu ska de coacha mig till ett nytt jobb, tiderna förändras. Dock ska jag väl medge att jag inte är speciellt orolig för just jobb, snarare handlar det om vad jag vill göra. De senaste dagarna har jag varit oerhört trött, haft huvudvärk och ont i nacken, gissar att jag som så många andra har fått en släng av influensan.

Den senaste tiden har jag lagt många timmar på att försöka förstå mig själv och vilken pusselbit jag är i det stora livspusslet. Var ska jag passa in? För två veckor sen träffade jag en kvinna som jobbade på ett bolag som heter Lovorda, vi hade bokat en timme på Bröd & Salt. Tanken var att byta erfarenheter och se om hon kunde hjälpa mig att hitta rätt. Den timmen blev till tre och en halv timme, det var många tankar som flög omkring då. Innan vi skiljdes åt fick jag några kloka råd – skriv ner reflektioner från dina möten. Det blir lättare att sortera fram en röd tråd och du kan börja se vad du vill göra. Jag har börjat skriva ner mina reflektioner, men också börjat funderat på vilka kunskaper jag har. Att starta och bygga företag är inte för alla, det ska gudarna veta! Att vara entreprenör är inget man bara blir, det sitter i generna. Man är sitt jobb, hjärnan jobbar varje vaken timme och man ser möjligheter i det mesta. Men att starta bolag kräver en hel del, det är mycket att gå igenom innan man trycker på play.

När jag satt och listade upp vad jag lärt mig, blev listan rätt lång. Jag har ägnat en hel del tid på att grunna över ledarskap, vad som krävs för att lyckas som ledare. För några år sen hade jag en säljare på kontoret som var duktig, jag gjorde honom till säljchef. Under vårt första möte sa jag följande ”Nu måste du föregå med gott exempel, vad du gör är viktigare än vad du säger”. Som säljare tog han alltid den kortaste vägen till målet, slarvade ofta med avtal och administration. Jag gav honom chansen och försökte lära honom, men efter ett drygt år insåg jag att det inte gick. Han körde fortfarande den kortaste vägen, det går inte om man ska bygga trovärdighet över tid. Man måste vara beredd att göra jobbet, det finns inga shortcuts till framgång.

Ledarskap är viktigt, det är något jag lärt mig. Just nu leder jag mig själv, stigen fram är snirklig. Jag har grunnat på om jag har något mål, än så länge har jag inte det. Jag kan ledarskap, rekrytering, försäljning, bolagsbyggande, styrelsearbete, nyckeltalsanalys, systembyggande och en hel del andra saker, men frågan är om jag vill jobba med det själv eller om jag ska börja utbilda andra i det? Det bör finnas en hel del verktyg i min låda som jag kan delge andra för att de ska lyckas med sina företag.

De här tankarna hade jag inte för 12 månader sen, då skulle jag bara besöka läkaren för att undersöka nån konstig knöl på halsen. Tänk att det skulle leda fram till det här, vem kunde ana det?

Det är ganska lätt att titta på andra människor med avundsjuka, det är så många som verkar ha det så mycket bättre än en själv. Det är tankar som blir aktuella när man befinner sig i en svacka, framförallt om man har tid att reflektera. Jag tror dock att reflektion är viktigt, det är något vi ägnar alldeles för lite tid till. Yrkesmässigt gör man uppföljningar, ofta är de inte så genomgripande. Man vill se om vi är på plan, går allting enligt budget. I livet finns ingen budget att förhålla sig till, det finns bara nu och framåt. Enda sättet att hitta rätt spår framåt, är att titta bakåt och reflektera. Lite som med teknisk analys av aktier, det gäller att hitta trender i aktiekurserna, med stöd både uppåt och neråt.

Ikväll går Le Marc i högtalaren, kanske inte är helt uppskattat hemma. Men det passar just nu, ett år idag. Vid lunch idag satte mig på bussen ner till Stureplan, i myllret där bland stressade människor på Biblioteksgatan, gick jag med just Le Marc i lurarna. På nåt sätt kändes det skönt att stänga ute verkligheten och låta humöret gå i linje med musiken. Jag gick långsammare idag, kroppen ville det. Förmodligen vill inte kroppen ha så mycket tempo just nu, lika bra att lyssna på den. Jag får låta det som gör mig trött rinna ur innan jag sätter fart igen. Kanske ska jag tillåta mig att vara sjuk en period, helst skulle jag vilja undvika det. Men så är det, 12 månader sen beskedet, jag är ute på andra sidan, klokare men ordentligt tilltufsad. Behöver en tid till att slicka såren, sen är det väl dags att sadla upp igen. När tröttheten har försvunnit finns det egentligen bara möjligheter, nu gäller det bara att hålla planen – reflektera och följ den röda tråden, då kommer det bli toppen.

Ända sen jag var liten har jag alltid haft ett ganska bra självförtroende. Jag har alltid sett mig själv som en person som kan fixa det mesta. Det jag inte kan just nu, går alltid att lära sig. Det mesta har egentligen varit möjligt, det har bara handlat om hur mycket jag har vågat satsa och vilket engagemang jag har haft. Men så kom cancern, den ändrade helt plötsligt hela mig, jag fick en kropp som inte fungerade som jag ville längre. Jag har alltid varit herre över min egen kropp, men när det försvann så började även jag tvivla på min förmåga. Allteftersom tiden gick, hamnade jag allt längre ifrån verkligheten, mina dagar tillbringades oftast hemma och den enda yttre kontakten blev läkarna som jag träffade. Jag inser att en hel del av vem jag är som person är sammankopplat med mig som entreprenör eller som golfspelare. Min syn på mig själv har kopplats till det och när jag blev sjuk fanns inget av det att hänga upp det på.

Allteftersom året rullade på fortsatte självförtroendet att dala. Yrkesmässigt hände lite tråkigheter och jag hamnade i en defensiv position som spädde på det redan sargade självförtroendet. Tvivlen blev allt fler och under julledigheten funderade jag en hel del på framtiden. Många mörka tankar började sippra fram och min normalt så optimistiska framtidssyn lyste med sin frånvaro. Visserligen är inte januari den mest optimistiska månaden normalt, men början av det här året kändes extra mörk. Jag bestämde mig dock för att inte stressa fram nåt, vila var något jag verkligen behövde. Jag bestämde mig för att börja kika på jobb när Sveas skola började, innan det skulle jag bara ta det lugnt. När skolan väl började gjorde jag en plan för mig själv, jag satte som mål att boka in 2 möten/dag för att komma ut och träffa lite folk. Jag har knappt träffat människor på drygt 10 månader, så 2 möten om dagen kändes ändå som ett ok mål. Jag började göra några reachouts till folk i mitt nätverk och efter 2 dagar hade jag plötsligt 10 möten inbokade. Veckan efter skrev jag en kort text på Linkedin och BOOM sa det, helt plötsligt hade jag över 20 nya möten inbokade!! Helt fantastiskt, de senaste veckorna har jag träffat så oerhört många spännande människor, bolag och redan fått ett antal erbjudanden 🙂 Jag har bestämt mig för att ge saker och ting lite tid, jag ska inte stressa in i något nytt bara för att jag blir smickrad. Nu har jag ett fönster av möjligheter, förmodligen lär jag inte få det här läget igen och då är det viktigt att landa rätt. Men det finns verkligen så galet mycket spännande grejor där ute. Parallellt med att jag träffar folk dagarna i ända så försöker jag lära mig så mycket jag kan om Ai. Jag avsätter en dryg timme om dagen för att lära mig och det är på riktigt helt sjukt vad man kan göra. Jag hade väl mina tvivel innan, men nu är jag helt övertygad om att Ai kommer förändra världen.

Men jag måste också säga att det verkligen finns så många intressanta, spännande och härliga människor därute. Det händer ofta något i det fysiska mötet och många gånger uppstår nya idéer i samklang mellan människor. Den energi man får i mötet med vissa människor är magiskt. Idag när jag promenerade hem efter veckans sista möte, kände jag att ”mitt steg” var tillbaka igen och det kändes så härligt. Jag kom på mig själv att jag log när jag gick på Sveavägen, jag mötte andra människors ögon och kände att jag är tillbaka igen! Känslan jag fick var underbar, livet måste verkligen levas, vi har ingen aning om när det tar slut. De senaste veckorna har jag också fått en inblick i andra människors liv och många möten har verkligen varit på riktigt. Vi har berört stort som smått, det har varit skratt och tårar, men framförallt har det varit äkta. I ett samtal med en chefsrekryterare kom vi in på livets förgänglighet och helt plötsligt var det ingen intervju längre, det var ett samtal mellan två människor. Man kan säga vad man vill, men det är av motgångar man lär sig. Mitt 2024 var ett bedrövligt år, men nu känner jag en oerhörd tillförsikt inför framtiden. Det finns tusen spännande saker framåt, nu ska jag bara hålla mig kall och utvärdera ordentligt. Den ”gamla Stefan” hade lätt kunnat hoppat på nåt i bara farten, men nu ska jag verkligen se till att göra hemläxan innan jag skriver under nåt.

Idag är det fredag, jag tänkte passa på att ta en liten löprunda innan det är dags att ta helg. På söndag är det årets första fotbollscup för det flicklag som jag tränar. Det är flickor födda 2015 och det är så kul! Igårkväll hade vi träning, det ösregnade på tvären och var 2 grader, ändå dök det upp 14 tjejer på träningen, så imponerande!

Min grundsyn på livet är att man måste hjälpa slumpen på traven och enda sättet är att exponera sig själv för nya möjligheter, det är först då som de uppstår. Nu börjar mitt självförtroende komma tillbaka igen och det är en skön känsla. Tvivlen lär väl alltid till viss del att finnas kvar, men jag tror det är nyttigt med en viss mån av det. Vi är alla sårbara och livet är skört, vi balanserar på en slak lina mellan att vara friska eller sjuka. Jag är oerhört ödmjuk inför livet nu, samtidigt är jag också väldigt tacksam. Januari må vara en riktigt skruttmånad, men jag är frisk, kan träna och har kärlek i mitt liv, det är värt allt. Mina vänner har verkligen funnits vid min sida under året som gått och det är jag så tacksam för. Det känns verkligen skönt att känna självförtroendet återvända igen, det gör allting så mycket lättare. Under Q1 lär jag också ha signat nåt riktigt spännande att jobba med också, sen är det full fart framåt!

Läser på Linkedin om en kille 34 år gammal, som precis dött i cancer. Han lämnade efter sig fru och två barn, 1 och 2 år gamla. Till saken hör att jag kände den här killen, han jobbade med rekrytering hos en tidigare kund. Det är så ofantligt sorgligt att läsa om människor som dött, jag blir alltid lika påverkad. Jag blir extra berörd när det handlar om cancer, förmodligen för att jag kan identifiera mig med den sjukdomen. Jag läser i hans kommentarsfält, om hur mycket han betydde, hans glädje och den positiva livsgnistan. Hur han påverkade andra människor i sin omgivning. Undrar hur många gånger vi hinner säga det till någon? I de allra flesta fallen uttrycker vi andra människors betydelse när det är för sent. Svennis hann få sina hyllningar innan han dog, men det var ett undantag, de allra flesta somnar in utan att få höra deras betydelse för omvärlden.

Jag skiljer mig inte från någon annan när det kommer till detta, jag reagerar precis som alla andra. Men jag undrar varför många av oss undviker att berätta för andra människor vad de faktiskt betyder för oss? Kärlek och omtanke borde vi kunna slösa med, det är gratis och vackert. Vi blir alla glada av att höra om vi betytt någonting för andra människor.

Det är först nu som jag börjar inse att jag faktiskt kommit ut på ”andra sidan”, jag lever. Varje gång jag läser om någon som dött i cancer slår det mig – det hade kunnat vara jag. Hade den här knölen suttit undangömd hade jag inte funnits längre, jag hade också förvandlats till ett antal kommentarer i ett fält på sociala medier. Det är så oerhört tungt att ens tänka så, men det är så det hade blivit. Ändå går jag omkring och oroar mig för jobb, självförverkligande och vad jag ska göra med mitt liv. Nu börjar alla existentiella frågor dyka upp, förmodligen är det här naturligt. Har man hälsat på döden är det förmodligen ofrånkomligt att tankarna hamnar här.

Livet är verkligen inte enkelt, på nåt sätt är det en kamp som fortgår löpande. Det är en ständig strävan efter något som vi förmodligen aldrig kommer nå. Syftet måste nånstans vara att försöka sträva efter glädje, att få andra människor att känna sig sedda och hjälpa andra människor att må bra. I den här extremt cyniska världen, läser man ständigt om makt och pengar, allt verkar handla om det. Snart kommer en President till makten i USA och han kommer definitivt att hjälpa världen att bli ännu kallare och mer inåtvänd. På något sätt skulle jag vilja hitta ett jobb/företag där man kan kombinera omtanke och mänsklighet med att vara kommersiell. Jag har ingen aning om vad det skulle vara, men det krävs lönsamhet för att kunna driva bolag.

Jag var bara tvungen att skriva något idag, blev så himla påverkad av att läsa om den här unga killens bortgång. Jag såg även att några av hans vänner hade startat en insamling och när jag såg bilden på honom med rakat huvud och sina två småkillar på bröstet brast någonting inom mig. Det var så oerhört sorgligt att se. Jag kan bara konstatera att jag blir så påverkad nuförtiden. Vet inte om det kommer fortsätta eller om jag kommer bli lite ”tuffare” igen framöver, men just nu får det vara så.