Det är söndag och jag befinner mig på landet. Utanför fönstret vajar träden, det blåser nordliga vindar och det känns för kallt att sitta utomhus. Jag sitter inomhus och tar det lugnt, energin just nu är oerhört låg. I fredags kom ASIH hem och fyllde på med blod, två påsar med 0,25 liter i varje. Min kropp har mer eller mindre lagt ner, orkar i stort sett ingenting längre. Under ganska lång tid har jag haft en del bättre perioder, då har jag kunnat träna golf, gå promenader och delvis kunnat känna smaken av god mat. De senaste veckorna har varit hemska, nu handlar det mer om att överleva. Jag hoppas verkligen att gifterna gör sitt mot cancern, för de lyckas sannerligen bryta ner hela min kropp. Just nu handlar det om att räkna dagar fram till sista omgången av cellgifter, i nuläget är det 5 dagar kvar. Min förhoppning är att jag inom en månad kan börja skönja de första stegen tillbaka, det håller mig uppe.

Jag beundrar alla sjuka människor som lever med sina åkommor. Överlevnadsinstinkten måste vara det starkaste vi har. Några av de biverkningar jag kämpar med nu är väldigt påfrestande. Naglarna spricker, fötterna är fulla av vattenblåsor, munnen är så torr att jag knappt kan prata och dessutom är det sår i hela munnen vilket gör det svårt att äta. Allt smakar metall och illamåendet är latent. Fingrarna är helt bortdomnade och energinivån är noll. Det som finns kvar är det mentala, nu handlar det enbart om att hitta någon liten ljusglimt varje dag, någon sak som gör den dagen uthärdlig. Att titta på bilder över saker jag gillar, drömma mig bort till en framtid som frisk och att hitta något att hänga upp dagen på. Att se Svea leka med sina kompisar här på landet är underbart, det är sann glädje i deras ögon och energin spritter i deras ben.

Innan jag blev sjuk kunde jag ibland känna att jag hade svårt att ändra vissa beteenden. Jag har alltid varit dålig på att schemalägga saker som ex träning. Tålamodet har alltid varit en svag punkt och jag har inte riktigt haft orken att ta tag i det. När jag är ur det här, kommer jag att ändra vissa saker. Det jag tidigare inte trodde var möjligt att förändra, ser jag idag möjligheten att ändra. Det handlar om att bestämma sig och att vara tålmodig mot sig själv. Min kropp kommer att prioriteras på ett helt nytt sätt. Jag längtar oerhört mycket att bli en del av sociala sammanhang igen, det gör ont att behöva vara isolerad. Efter förra febersmällen, har jag blivit betydligt mer försiktig i mina sociala kontakter. Jag märker redan nu att jag blivit bättre på att inte gnälla över småsaker, att ödsla energi på fel saker är helt enkelt inte värt det. En intressant sak är hur man anpassar sig, det handlar hela tiden om att hitta något positivt att hänga upp sig på. En liten sak kan ofta bli stor, bara man ser till att känna in den ordentligt. Tidigare har jag kunnat njuta av musik, men den senaste tiden kan jag endast spela på låg volym. Bakgrundsskvalande är ok, annars blir det jobbigt.

Att gå omkring och vara avundsjuk på andra människor hjälper inte. Jag brukar ofta reflektera över människors liv, jag ser fulla uteserveringar, glada leenden och varma skratt. För en sekund kan jag känna att jag också vill ha det så, men sen slår det mig att det förhoppningsvis kommer tillbaka till mig. När vi befinner oss på landet lyssnar vi alltid på Skärgårdsradion. Musiken som de spelar är en promenad i minnenas allé, mycket Tomas Ledin, Le Marc och Mauro. Musik jag lyssnade till som ung. Jag har alltid lyssnat på texter, tror det är därför jag alltid uppskattat svensk musik. En bra sångtext är alltid fin att höra, ofta kan man känna igen sig och se tillbaka på en viss period i livet. Även om livet alltid handlar om här och nu, kan det vara lite mysigt att drömma sig tillbaka. Musik ger en förmågan att förflytta sig mellan olika tidsepoker.

2024 skulle bli ett kanonår, det stod skrivet i stjärnorna. Vi pratade mycket om det på jobbet, nu har vi tagit oss igenom pandemi, krig och lågkonjunktur. Nu skulle det bli full fart framåt, äntligen ska vi få skörda frukterna av de senaste årens krigande. Tänk vad snabbt allt kan ändras. Det är inte med bitterhet jag kommer att ta mig an framtiden, snarare är det med en inställning om att kärlek och kvalité ska vara mina prioriteringar. Saker jag tidigare tagit för givet, kommer inte längre att vara det. Om det är något jag lärt mig så är det just att – Ingenting är för givet! När jag är ur det här kommer jag att välja mina prioriteringar och jag kommer att lägga mer passion i färre saker. Min gissning är att jag kommer att säga nej till fler saker men även ja till sånt jag tidigare kanske inte prioriterade.

Ibland kan jag undra vad det är som gör att vissa människor möter fler prövningar. Många är man givetvis delaktig i att skapa, men andra kommer utan att man kan göra något åt det. Jag har aldrig varit religiös, men ibland har jag funderat på om det finns ett liv efter detta? Om det skulle stämma, bör det sannolikt har funnits ett innan, och i så fall har någon bestämt att jag skulle få en extra del av prövningar. När jag är igenom det här, hoppas jag innerligt att denne någon, slutar upp med att pröva mig. Jag grejar inte hur mycket som helst, även fast jag under lång tid trott det. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför framtiden, men också förväntansfull. Givet att alla biverkningar släpper taget och att kroppen återkommer till hyggligt normal standard, ser jag väldigt mycket fram mot resterande tid på jorden.