Midsommarafton, solen skiner ifrån en klarblå himmel. Inte så vanligt att just själva midsommar bjuder på sitt allra bästa jag. Idag har det gått exakt en vecka sedan sista cellgiftsbehandlingen, kvar återstår 5 dagar av tung medicinering sen ska jag vara igenom detta helvete. Kroppen jag lever i är en spillra av det som en gång var, det känns som jag genomlidit ett krig och kvarlevorna är trasiga naglar, ömma kroppsdelar, sår i munnen, illamående och en trötthet som inte går att förklara. Just nu känns det som jag vunnit kriget, men priset har varit dyrt, jag hoppas att det finns en väg framåt där lyktorna vid sidan av successivt börjar tändas.
Midsommar är fint, det är nog min absoluta favorithögtid under året. Det brukar innebära så mycket hopp, glädje, skratt och framtidstro. På något sätt fångar midsommar in den svenska folksjälen, vi öppnar upp oss för varandra, vi leker ihop med barnen och det är få gånger under året som det är så mycket barnskratt. Naturen utanför fönstret på landet är bedårande, tyvärr har jag blivit väldigt känslig för värme så jag föredrar att sitta inne och beskåda det vackra genom glasrutorna. Längtan att återfå en normal smak är enorm, jag har haft en ständig metallsmak sen den första operationen 8 mars. Förhoppningsvis är jag bara veckor ifrån att återfå en normal smak igen, det blir rimligtvis starten på min återresa. Jag drömmer om att kunna äta mat med normal smak igen, drömmer om att känna sug efter ett glas vin, eller att kunna njuta av lite färska jordgubbar. Tänk att åter igen få lyxen att kunna njuta av mat & dryck igen, det var så länge sen att jag inte minns hur det var.
Nu är jag ändå på ”rätt sida”, snart skall förhoppningsvis resan tillbaka börja. Frågan är bara hur långt ner biverkningarna tänker släpa mig innan de släpper greppet? Det är jobbigt att knappt kunna gå eller att kunna använda händerna. Det var drygt 5 veckor sen jag försökte mig på att slå golfbollar, mina naglar tillåter ingenting i nuläget, minsta lilla misstag gör vansinnigt ont och naglarna blir blå och går sönder. Jag försöker desperat hitta det ljusa i tillvaron men just nu är det tufft. Hade en förhoppning att jag skulle märka av en svag förbättring lagom till midsommar, hade inte räknat med en nedåtgående spiral. Men jag antar att jag måste nå botten först, innan det börjar vända..
Jag försöker att tänka på det positiva, cancern hade trots allt minskat med drygt 65% efter 3 behandlingar. Enligt läkarna var det helt enligt plan och prognosen för att bli frisk ser ljus ut. För mig började allt det här redan andra veckan i februari, det var då jag fick beskedet. Det känns som jag kämpat i en evighet, det enda jag önskar när dagen börjar är att den ska ta slut. Varje kväll när jag lägger huvudet på kudden känns det som jag genomlidit ytterligare en dag i kampen mot cancern. Den lilla sömn jag får är en befrielse, då slipper jag slåss med biverkningarna.
Anna & Svea gick iväg för att åtminstone få lite fira midsommar på ängen i Barnvik, jag hade gärna följt med, men nu är det extra viktigt att jag fortsätter undvika fysiska kontakter. Jag skulle inte förlåta mig själv om jag tummade på reglerna nu. Jag försöker att se den här perioden som en parentes i livet, där jag lärt mig mer om mig själv på 6 månader än vad jag lärt mig de senaste 30 åren. Jag känner att jag förändrats i grunden, det var en annan Stefan innan cancern kom in i livet. När jag är igenom det här kommer jag delvis att vara förändrad. Det går inte att ta sig igenom en sån här period utan att vara ärrad i själen. Det jag redan nu känner är en krasshet, jag kommer inte att linda in saker på samma sätt framgent. När man spenderat så pass mycket tid själv med en dödlig sjukdom vid sin sida, blir det oundvikligen så att man börjar vikta saker i livet.
I bilen på vägen hit ut igår så pratade de på radion om att det var årets ljusaste dag. Jag konstaterade snabbt att det var första gången jag inte fick en negativ känsla av det. Snart kommer förhoppningsvis mina ljusa kvällar, såna där himlens alla stjärnor strålar i samklang. Det är tur att våra hjärnor inte äger förmågan att skilja på fantasi och verklighet. Det gör att vi kan måla bilder som är rena fantasier och som fullständigt saknar all form av verklighetsförankring. Den typen av bilder ser jag framför mig, de innehåller mycket glädje, värme och energi. Livet 2.0 blir min nya levnadsbild, kvalité är ett ord som kommer stå högt i kurs. Förhoppningsvis ligger det närmare än jag tror, jag hoppas det. Livet går inte i repris, vi får bara en chans, varje dag som passerar tillhör historien. Jag kommer förmodligen inte börja dagen med att tacka livet framöver, men jag lovar att det inte kommer gå en dag utan att jag under stunder kommer känna mig tacksam. I min kortlek kommer alltid finnas en joker som jag kan dra fram vid behov, den jokern hade jag inte haft om det inte vore för den här sjukdomen. Att kunna se framåt med den här historien i ryggsäcken kommer att ge mig perspektiv men också viktig kunskap.
Jag känner mig oerhört positiv till att börja återresan igen! På tisdag är det dagen D, då tar jag sista sprutan, sen är det slut på tung medicinering för den här sommaren och förhoppningsvis för gott! Nu kommer det bara finnas en väg framåt och det är uppåt 🙂 Bara att ha den insikten är en vinst, allt kommer att bli så mycket lättare. Låt oss njuta av en färgglad sommar i hela regnbågens alla färger, med massor av skratt, glädje, omtänksamhet och kärlek!
